Färdigbloggat

Nu har jag bestämt mig: jag avslutar mitt bloggande - kanske inte för evigt men dock. Dagarna på vår sommarö förflyter behagligt enahanda med stilla samvaro med nära och kära, spontana samtal vid grinden med grannarna och allehanda praktiska sysslor. För min egen del fyller bloggandet just nu ingen funktion och för dem, som tar del av bloggen, skulle det nog bli mer enahanda än behagligt enahanda att läsa mina inlägg.
Glad sommar till er alla!

Sommarlov

Bild från tidigare systerträff

Idag börjar sommarlovet för oss alla tre: Klas har haft vårens sista miljönämndssammanträde, jag sista sammanträdet för den här terminen i Nämnden för funktionshindrade och Zorro hade ju sista hundträningstillfället redan igår. Nu känns det väldigt välkommet med stilla vistelse på Stora Askö utan inbokade sammanträden av större eller mindre sort - däremot så gärna med besök av våra nära och kära. Så kvalar vi upp ärmarna och tar nya tag i augusti - i slutspurten av valrörelsen.
Apropå valrörelsen så har vårt valprogram (S) för Örebro färdigställts. Här finns nio mycket tydiga löften om vad vi kommer att genomföra när/om vi för politisk majoritet i kommunen. Till min besvikelse gäller inget av de nio ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Men alla de löften som finns i programmet är viktiga för vår välfärd. De handlar om jobb för unga, läxhjälp för skolbarn, upprustning av skollokaler och nya förskolor, fler trygga bostäder för pensionärer och ökade öppettider för fritidsgårdar och en hel del annat.
Nu är Staffan här. Vi har ätit middag och nu instruerar Klas honom i blomvattningen och i vårt nya larmsystem. Känns tryggt och bra att någon regelbundet tittar till.
I morgon kommer Gunilla. Då är det också vår fars 106-årsdag - eller skulle ha varit om han levt. På fredag far Gunilla och jag till Dalarna för en systerdag tillsammans med Gege. Vi träffas inte så ofta och jag ser väldigt mycket fram emot den här dagen.

Lyckad hunddag

Tisdag - hundträningsdag. Förra veckan sade ju tränaren Joel att jag var såsig, reagerade för långsamt när Zorro hade bestämt sig för att göra fel. Idag blev det en helt annorlunda träningskväll och jag fick till och med beröm. Men så hade jag också gett mig attan på att det skulle gå bra. Kvällen kändes bra både för mig och - det är jag säker på - för Zorro. Nu är det sommarlov och kanske blir det kantarellkurs i oktober. Hoppas det!
Också förmiddagen var Zorros. Klas och jag åkte med honom till skogen i Pilängen. Alla njöt av vackert väder, Zorro så mycket att han badade både i skogstjärnen och två gånger i smutsigt dike.
I övrigt denna dag: städning och läsning av knepiga ärenden inför morgondagens ekonomiutskott. Och så klippning och, hm, färgning av håret + tre slingor i detsamma. När allt var klart och priset nämndes så blev håret alldeles grått igen - av pur förskräckelse.
I morgon ska Zorro tillbringa förmiddagen med Britta medan Klas är på miljönämnd med efterföljande lunch och jag på nämnden för funktionshindrade med inledande ekonomiutskott - och sommartårta till kaffet. Sedan får också vi sommarlov...

Skansenbilder

Karin, Annie och jag orienterar oss via modell av hela Skansen.

En surikat

Måndag igen...

Nästan har vi hämtat oss efter vår vådliga ballonglandning. Handen är blå och höften säger ifrån och trötta är både Klas och jag. Men till tröttheten bidrar nog de aktiva dagarna som varit sedan dess: lördag med lagottoklubben, utflykt i Kilsbergen i strålande väder med åtta "kusiner" till Zorro och deras mattar (den enda husse som var med var Klas).
I går var vi i Stockholm för Skansenbesök med Karin och Annie, deras julklapp från oss. När vi kom på att vi bestämt skansenbesöket till nationaldagen fick vi kalla fötter: är hela Stockholms och halva Sveriges befolkning samlade på Skansen för nationaldagsfirande? Så gick upp klockan sex och for iväg klockan sju till Jakobsberg. I dörren hos Mattias och Monica bytte vi flickorna mot Zorro och fortsatte direkt mot Skansen i bil, tåg och buss. Till Skansen kom vi klockan tio och då var det ingen trängsel där. Vi började med surikater, lemurer och silkesapor, fortsatte med ormar och spindlar och hemska skorpioner. Sedan övergick vi till det mer svenska, stugor och nordiska djur. Vi såg ett par veckor gamla älgkalvar, ett lamm som var tre timmar gammalt, björnar och sälar. Vargarna visade sig inte, ej heller lodjuren. Så åt vi lunch och strövade vidare och hela skansenbesöket var en stor njutning.
Efter skansenbesöket tog Klas och flickorna tåget hem till Jakobsberg. Men jag fortsatte till Birgits och Nettans releasefest. Båda har just "släppt" var sin bok: Birgits Min väg till fjärde åldern, Nettans Vill inte bara vara mamma. Båda var glada och stolta, det riktigt lyste om dem. Och de mindre barnbarnsbarnen fick jag träffa: Marcus, Ruben och Olivia. De flesta andra i hennes stora familj fick jag ju också träffa. När det sedan var min tur att ta tåget till Jakobsberg började jag genast att läsa Birgits bok och fortsatte på kvällen tills ögonen for ihop. Jag tycker mycket om boken: hur hon har "komponerat" dess innehåll, det så lätt flytande språket och den kärleksfulla beskrivningen av sin barndom. Och inte minst tycker jag om att jag - utan att ens ha träffat många av dem - känner igen så många av de människor hon berättar om. Jag undrar om inte det här är Birgits allra bästa bok...
Idag stavgång med Britta på morgonen, start redan kl 8 för att hinna med alla dagens aktiviteter. Möte i framtidsgruppen på förmiddagen, stadsparkspromenad med Zorro på eftermiddagen och gruppmöte (S/V) på kvällen.
I morgon stundar en lugnare dag: på programmet står då enbart kvällens hundträning.

Att stiga till väders...

Lite mörbultad sitter jag här vid min dator och minns, med välbehag, gårdagens äventyr. Vår ballongfärd, födelsedagspresent till Klas från hans barn och barnbarn, gick av stapeln då. Det blev mer äventyrligt än vi trodde. Visserligen hade Anita och Vivan varnat och sagt att det hänt att någon brutit benet vid en landning med ballong, men sånt händer väl inte oss. Det gjorde det inte heller!

Vi samlades vid Scandic hotell i Västhaga, sju förväntansfulla ballongfarare, ballongföraren och hans två medhjälpare. Klockan var sju på kvällen. Zorro hade överlämnats i Staffans vård och farit iväg på egna äventyr med honom.

Vindens riktning kollades och så for vi iväg till segelflygfältet några mil utanför Örebro. Där började vi packa ur och montera ballongen med korg och alla tekniska grejer. Så inväntade vi att kvällsbrisen skulle avta, den var sex sekundmeter och det ansågs tydligen i mesta laget. Vår förare var tveksam men kl 21 gav han klarsignal och ballongen började blåsas upp först med kall luft, sedan med varm.

Halv tio steg vi till väders och det var en häftig känsla att stå i korgen och se hus och gårdar, skogar och hagar så där från ovan. Vyerna var hisnande vackra, tystnaden total utom när det behövdes mer gas i ballongen.

Efter en timme började vår förare, aeronauten, spana efter en landningsplats. Vi hade då passerat Kvismare kanal och Kvismaren och befann oss mellan Asker och Odensbacken - en resa på ungefär två mil - fågelvägen. Vi skulle ju landa nära en väg där bilarna skulle plocka upp oss och ballongen med korg och allt. Det visade sig vara svårt att hitta, vinden spelade också spratt och till sist nästan kraschlandade vi på en åker med kålodling! Vi gjorde som vi blivit tillsagda att göra vid landning och det var minnsann tur. Korgen välte, inte en utan tre gånger och reste upp sig mellan vältningarna. Jag minns att jag hann med en kort undran över hur mycket 71-åriga kroppar klarar! Till sist stannade korgen - liggande - och vi kunde kravla oss ur. När vi tittade bakåt såg vi hur korgen liggande släpats med ganska så långt.

Nu var klockan halv elva och det började mörkna. Aeronauten gick för att informera markägaren men i gården var det släckt och mörkt. I väntan på att följebilarna skulle hitta oss började vi kånka allt material upp till gårdsplanen och där hämtades vi så småningom. Då vidtog "adlandet": alla invigdes, i champagne, i ballongfararnas skara och döptes. Jag blev Ballonggrefvinna af Skogstorp.

Nu var klockan halv tolv och Klas och jag började fundera på hur Zorro hade det. Staffan hade säkert lämnat honom och gått hem för att sova. Vi var ganska nöjda när vi till sist packade in oss i bilarna och for hem - till Zorro väntandes på dörrmattan.

Detta äventyr glömmer vi inte. Ganska mörbultade är vi och min vänstra hand - som jag använde för ett kramaktigt grepp i ett handtag i korgen - är blå och svullen över knogarna. Men annars inga blåmärken - så den 71-åriga kroppen tål nog en del i alla fall.

Men vi är strängt tillsagda av Christina via sms i går kväll: "Gör inte om detta och kom ihåg att ingen som jag känner önskar sig något liknande i uppvaktning." Katarina skrev "Tur att ni överlevde i alla fall!" Och det var det ju!

Zorro på sammanträde

Med spårsele och spårlina

Hur fördela godbitarna?

Idag har Zorro varit riktigt i fokus. På förmiddagen gjorde vi en extra spårning - i gårdagens lagda spår. Sedan vandrade vi på våra vanliga skogsvägar och mötte, till all glädje spanielarna Stina och Kerstin, med matte. Bild visar sammanträdet mellan matten och alla tre hundarna. Den fråga som avhandlas är i vilken ordning det ska vankas uppmuntransgodis. Ordningen är god, som synes.

Nu har Zorro just varit på nästa sammanträde: i Wadköpings s-förening. Här vankades minnsann inget godis så han slurkade i sig av Åsas goda vatten och föll sedan i sömn. Vi andra, och vi utgör ju faktiskt föreningens styrelse, planerade för fullt det fortsatta valarbetet och diskuterade allehanda aktuella politiska frågor, inte minst Ship to Gaza-intermezzot. Förhållandena för ensamkommande flyktingbarn diskuterades också efter det att en person från Rädda Barnen mitt under mötet ringt mig och frågat vad jag tyckte i frågan. Sommarfesten planaerades också. Den inträffar precis dagen innan vi lämnar Örebro för sommarens fröjder på Stora Askö!

Också jag har deltagit i ytterligare ett sammanträde idag hela eftermiddagen: vårens sista sammanträde i Programnämnd Social Välfärd. Vi firade sommaren med gräddtårta till kaffet. Angelägna utvecklingsfrågor var på dagordningen och det är lätt att konstatera att det händer mycket nu på det sociala området. Även här diskuterades situationen för ensamkommande flyktingbarn.