Att stiga till väders...

Lite mörbultad sitter jag här vid min dator och minns, med välbehag, gårdagens äventyr. Vår ballongfärd, födelsedagspresent till Klas från hans barn och barnbarn, gick av stapeln då. Det blev mer äventyrligt än vi trodde. Visserligen hade Anita och Vivan varnat och sagt att det hänt att någon brutit benet vid en landning med ballong, men sånt händer väl inte oss. Det gjorde det inte heller!

Vi samlades vid Scandic hotell i Västhaga, sju förväntansfulla ballongfarare, ballongföraren och hans två medhjälpare. Klockan var sju på kvällen. Zorro hade överlämnats i Staffans vård och farit iväg på egna äventyr med honom.

Vindens riktning kollades och så for vi iväg till segelflygfältet några mil utanför Örebro. Där började vi packa ur och montera ballongen med korg och alla tekniska grejer. Så inväntade vi att kvällsbrisen skulle avta, den var sex sekundmeter och det ansågs tydligen i mesta laget. Vår förare var tveksam men kl 21 gav han klarsignal och ballongen började blåsas upp först med kall luft, sedan med varm.

Halv tio steg vi till väders och det var en häftig känsla att stå i korgen och se hus och gårdar, skogar och hagar så där från ovan. Vyerna var hisnande vackra, tystnaden total utom när det behövdes mer gas i ballongen.

Efter en timme började vår förare, aeronauten, spana efter en landningsplats. Vi hade då passerat Kvismare kanal och Kvismaren och befann oss mellan Asker och Odensbacken - en resa på ungefär två mil - fågelvägen. Vi skulle ju landa nära en väg där bilarna skulle plocka upp oss och ballongen med korg och allt. Det visade sig vara svårt att hitta, vinden spelade också spratt och till sist nästan kraschlandade vi på en åker med kålodling! Vi gjorde som vi blivit tillsagda att göra vid landning och det var minnsann tur. Korgen välte, inte en utan tre gånger och reste upp sig mellan vältningarna. Jag minns att jag hann med en kort undran över hur mycket 71-åriga kroppar klarar! Till sist stannade korgen - liggande - och vi kunde kravla oss ur. När vi tittade bakåt såg vi hur korgen liggande släpats med ganska så långt.

Nu var klockan halv elva och det började mörkna. Aeronauten gick för att informera markägaren men i gården var det släckt och mörkt. I väntan på att följebilarna skulle hitta oss började vi kånka allt material upp till gårdsplanen och där hämtades vi så småningom. Då vidtog "adlandet": alla invigdes, i champagne, i ballongfararnas skara och döptes. Jag blev Ballonggrefvinna af Skogstorp.

Nu var klockan halv tolv och Klas och jag började fundera på hur Zorro hade det. Staffan hade säkert lämnat honom och gått hem för att sova. Vi var ganska nöjda när vi till sist packade in oss i bilarna och for hem - till Zorro väntandes på dörrmattan.

Detta äventyr glömmer vi inte. Ganska mörbultade är vi och min vänstra hand - som jag använde för ett kramaktigt grepp i ett handtag i korgen - är blå och svullen över knogarna. Men annars inga blåmärken - så den 71-åriga kroppen tål nog en del i alla fall.

Men vi är strängt tillsagda av Christina via sms i går kväll: "Gör inte om detta och kom ihåg att ingen som jag känner önskar sig något liknande i uppvaktning." Katarina skrev "Tur att ni överlevde i alla fall!" Och det var det ju!