Köldrekord?

I morse minus 20 när jag gick en kort morgonpromenad med Zorro. Hur höll jag då kölden borta? Jo, eftersom det var lite halvmörkt så iklädde jag mig min mammas minkjacka - mer än 30 år gammal och inte använd sedan hon dog 1984. Jag skrattade för mig själv: förr hade man säkert fuskpäls som man låtsades vara äkta päls. Nu var jag fullt beredd att säga att det var en fuskpäls om någon hade frågat... Den var tung rent viktmässigt och jag hade svårt att frigöra mig från det oetiska i att ha päls - men den gjorde att jag inte frös alls. Man kan tala om kulturkrock!
Undrar just var alla outslitna mink- och persianpälsar finns. Sällan eller aldrig ser man dem på stadens gator.
I övrigt idag: förberedelse för nyårsfirande här hemma tillsammans med Klas´ barn och barnbarn. De gillar alla att spela ällskapsspel och Klas och jag gick till Akademibokhandeln och köpte spelet Sequens, som vi har spelat i Laxemar under julen. Glatt förvånade blev vi av att man fick köpa två spel till priset av ett! Så vi köpte förstås ett spel till - det blir en total överraskning!
Så har jag stickat färdigt min jättelånga, 2 m, halsduk och gjort den ännu längre med fransar i kortändarna. Den ska jag vira tre gånger runt halsen i morgon när jag går ut.
Varifrån kommer myter? En bekant hörde av sig med fråga om varför man inte får veta namnet på en person som är god man för en annan person. Han hade av ett särskilt skäl kontaktat överförmyndarnämndens kansli och fått besked men ingen förklaring till att det inte gick att yppa namnet. Vi utbytte tankar om detta, jag lusläste Föräldrabalken som reglerar godmanskap och tipsade om Sekretesslagen och länsstyrelsen. I Sekretesslagen hittade bekantingen en passus som kan vara upphovet till, vad jag tror är, en lokal myt. Vi får se...
Nu ska jag läsa några sidor i min julklappsbok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl. Boken handlar om Ellen Key och hennes brevromans med Urban von Feilitzen. Vid sidan om (de fiktiva, det är författaren noga att berätta) breven är boken en skildring av Ellen Key och hennes radikala liv i 1880-talets Stockholm. Jag gillar boken väldigt mycket.

Julfirande 2009

Nu är vi tillbaka efter många dagars julfirande. Julaftonsfrukost hos Martin och Christina. Katarina också med. Alla barn, stora och lite mindre, sover fortfarande. Prästens hår på bordet, en nödvändighet sedan 1960 års julfirande!

Tomten kom, vem har sagt att tomten är en han och en gammal person? Hos oss var tomten ungdomlig, om ock försedd med långt vitt skägg. Majja hade tillfälligt gått ut i vedboden och kom tillbaka en stund efter det att tomten dragit vidare på sin färd.

Juldagen på middag hos Christinas kusin Anna med familj i Uthammar. Bastubad i andelsbastun vid havet. Zorro förväntades vänta hemma hos familjen med Martin och andra. Dock rymde han, trots låst dörr, och satte av mot havet. Det var en skräckens stund när vi letade i kolmörkret efter honom. Dock, någonstans på vägen ångrade han sig och störtade tillbaka till huset och stog plötsligt där när en liten gosse öppnade dörren...

Annandagen inledde vi med långpromenad, Martin och Christina, Klas och jag och så Zorro. Sedan var vi alla samlade hos Katarina och Anne: barn med respektive och alla mina barnbarn - utom Johannes som var på mer ungdomlig fest.

Och idag återresa till Örebro. Trafikstockning och halka har det varnats för men av detta märkte vi ingenting utan tog oss i god ordning fram. Utanför Norrköping, vid Sörsjön, gjorde vi en lång promenad - mest för Zorros skull.

I kväll ingen julmat. I stället gick jag tvärs över Rudbecksgatan till Rest Saigon och inhanlade take-away-mat: äggnudlar med kyckling och grönsaker. Gott!

Vår sommarö i vinterskrud

Vårt sommarhus - den gamla skolan från 1880 - med dass- och

vedbodslänga och brygghus

Våra närmsta grannars, Pelle och Marita, hus skymtar
genom träden


Änglundsgården på andra sidan gärdet

Kammarfönstret täckt av isrosor

Klas och Zorro på promenad vid kiosken - stängd för säsongen

Att rulla sig i snön - ett oemotståndligt nöje för vissa...

Vår sommarö är sig inte lik - men lika vacker på ett helt annorlunda sätt. Vid snabbt besök dagen före julafton tog jag dessa bilder.

Packat och klart!

Från min nämndkamrat Romany har jag fått denna goda bild.

I morgon far vi för julfirande i Oskarshamn. Allt är packat och klart, julklapparna för sig, kläderna för sig, Zorros grejer för sig och vårt bidrag till julmaten för sig. Ett nytt spel har jag köpt och nu gäller det bara att få Erik att vilja vara med - han brukar passa då det gäller sällskapsspel. Först på annandagen är vi samlade allihop och då dessutom utökade med Magnus´ flickvän Karolina. Klas, jag och Zorro slår oss ner hos Martin och Christina i Laxemar. Dit kommer Katarina för julaftonsfrukost. Och på annandagen samlas vi hos henne.

Långa promenader har vi gjort upp om med Martin och Christina. Och mat och kakor lär räcka!

Idag har jag varit på en så fin julkonsert. Det var Holmens dagliga verksamhet som sjöng in julen i Olaus Petrikyrkan. Glada sångare, med sång i kör och solo, och en fantastisk sångledare.

I kväll har Zorro fått sitt julbad och är nu nyshamponerad och alldeles vit. Nu ska han ju vara nattgäst och middagsgäst på olika ställen och vi tyckte att han inte precis skulle lukta hund dit han kommer...

Nu dröjer det till söndag innan jag skriver ett nytt inlägg i min blogg. Datorn får stanna hemma, annat tar vid.

God Jul önskar jag Er som då och då följer min vardag.

Ledare i DN på kornet!

I dagens DN läser jag med ideliga instämmande nickanden en ledare av Lena Andersson. Titeln är Moderat manipulation. Jag tycker precis som hon då det gäller principerna för socialförsäkring. Lena Andersson skriver bland annat: "Det var med en tro att människan är större än så (hon syftar på folk som fuskar med sjukförsäkringen, min anmärkning) som de solidariska systemen upprättades. Därför måste vi vara större än så. Men kanske nödgas leva med ett visst fusk och överutnyttjande av förmåner för att inte beröva de sant behövande liv och värdighet. Om det är valet vi har att göra får vi behålla fusket hellre än att öka lidandet."
Läs ledaren via länken i mitt inlägg, det är den värd!
I dagens Na skriver Ulla-Britt Carlsson, min partivän och nämndkamrat, om skillnaden mellan Kristdemokraterna (eller Krisdemokraterna som är Johns ständiga "felstavning") och Broderskap. Hon beskriver hur Broderskap genom bistånd vill arbeta för fred och demokrati i andra länder medan Kristdemokraterna "tycks inte slå vakt om mer än sin lilla familj och allt gemensamt går tydligen att säljas ut". Hon är allmänt kritisk till Kristdemokraternas politik, som "vänder sig till de redan ekonomiskt starka".
För det mer vardagliga: kallt idag, - 18 när vi på förmiddagen i snabb takt gick på skogspromenad med Zorro. Glatt sprang Zorro omkring oss, fortfarande fascinerad av allt det vita. Ännu gladare blev han när vi först mötte hans flickkamrater Stina och Kerstin och sedan alla tre hundarna mötte labradorpojkarna Dino och Målle. Glada möten gentemot både hundarna och deras mattar.
Nu känns det som att jag inte vill gå ut mer idag. Zorros tankar verkar gå i samma banor...

Ett segrande lag!

Vem?

Idag har Örebros, förhoppningsvis, kommande kommunstyrelseordförande Lena Baastad presenterat dem hon ska jobba närmast under valåret 2010 och under nästa mandatperiod. Hon presenterade sitt "lag" på Espresso House idag och jag var där, en av de få som inte representerade pressen. Egentligen var vi bara fyra sympatisörer, två från SSU, en känd dam, gissa vem från foto här ovan, och så jag. Trots att John hade bjudit in "alla" sina Facebookvänner...

Lenas lag består av Björn Sundin för samhällsplanering, Peter Dahlgren för miljö, Fisun Yavaz för sociala frågor, Thomas Esbjörnsson för barn och utbildning, Lena Beime för näringslivsfrågor, Lars-Erik Soting för jobbfrågor och, frånvarande, Aala Idris för demokratifrågor. Med min mobiltelefonkamera tog jag en bild av laget. Jag tror på den här laguppställningen och de områden de ska fördjupa sig i. Kanske innebär den en tydlighet som behövs för att vi ska vinna valet...

Då det gäller jobbfrågorna vill jag leda Sotings tankar till jobb för personer med funktionsnedsättning. Fortfarande mycket en attitydfråga och här krävs en förändring. Kommunen och landstinget måste gå före innan man kan ställa krav på näringslivet.

Kallt idag, - 10,1 när jag kom in efter långpromenad med Zorro. Hade jag vetat det hade nog promenaden blivit kortare... Väl påbyltad men nästippen stack ut!

Verklig vinter!

Idag -8, sol och blå himmel, snö. Men kalla vindar när vi gick över öppna fält! Inne i Örebro halt och halkigt som bara den. I Rapport såg vi att det var näst intill kaos längs E22 - bilder från Valdemarsvik med stillastående bilar i långa rader. En lastbildchaufför tyckte att man inte ska ge sig ut utan verklig anledning. Vi får se hur det blir till dagen före dopparedagen, då vi ska fara söderöver...

På eftermiddagen träff med Turidgruppen, dvs handikappföreningar och nämndens presidium. Ett förslag att skapa ett kooperativ för fritidsaktiviteter diskuterades, förefaller väldigt intressant.

I går var det julfest i s-föreningen - inte med svensk julmat som tidigare års julfester utan med afrikansk buffé. Vi avnjöt den på Kilimanjaro, en ny somalisk restaurang på Gamla gatan. Det var stekt lamm, gryta med nötkött, majsbröd, en etiopisk väldigt kryddstark röra med ett slags kokta pannkakor att doppa i röran - och mycket mera. Roligt att pröva andra länders mat.

Min lyssnarbok nu är Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg. Den utspelar sig i Istanbul - där dör matthandlare Olsson - och i Oskarshamn. Matthandlare Olsson med fru Birgitta bor där på Homhällevägen i Kolberga. Orter och adresser, butiker och gator är naturtroget beskrivna i boken och det är lite roligt att så tydligt känna igen sig. Men den "kringhandling", som kändes naturlig i Mankells Den orolige mannen, känns enbart ovidkommande i den här boken, jag frestas tro att författaren har försökt förlänga hela boken utan att ha intrig nog för det. Men jag lyssnar på, spänningen kanske stiger...

Snö och lite om Ippan

Första riktiga snödagen. I Karlslundsskogen vitt och mjukt. Zorro yr av glädje, sprang och sprang, rullade sig i det mjuka, fick snö mellan trampdynorna. Skulle kanske ha galoscher...

I dagens NA finns en artikel om Ippan, den lilla hunden som försvann och som många var engagerade i att söka. Elisabeth undrade i en kommentar i förra veckan om hon var mager och eländig. Det var hon inte. Hon hade nämligen varit hos människor utanför Örebro, och det tydligen i alla de 16 dagarna hon var borta. I tidningen står att efter de 16 dagarna ringde en kvinna och talade om att hon nog hade Ippan, som en kompis överlämnat till henne och som en kompis till kompisen haft dessförinnan men sedan åkt till utlandet. Hur det var med detta är höljt i dunkel men Ippan är hemma och bilden visar hur hon ömt slickar sin husse på hakan. Och inge har gjort anspråk på de 50.000 som var utlovade i hittelön. Som i sagorna: slutet gott, allting gott.

Idag ska vi skicka iväg alla julkort - är vi den sista generation som skriver "riktiga" julkort med riktga frimärken och allt? Jag ska också skicka present till syster Gunilla, som faktiskt fyller 75 på söndag. Så ska jag protestera hos Claes Olsson mot att de säljer ickefungerande badrumshyllor (se gårdagens inlägg) och gå i ett hemligt ärende. Efter det hemliga ärendet är alla julklappar inhandlade.

Att reklamera odugliga saker mm

I morgon kan det bli spännande. Jag ska gå till Claes Olsson och klaga på den hörnhylla för duschutrymme som vi köpte där igår. Det ska fästas med två effektiva sugproppar så att man inte måste bära våld på kaklet i badrummet. Bra! 99 kr! Nu är det bara så, såvitt både jag och Klas förstår, att hörnhyllan har en annan vinkling än rätvinklade hörn har. På långa spikar skulle man nog få upp hyllan men inte på krokar som sitter på en sugpropp. Det finns kanske en förklaring, annars vill jag alltså reklamera denna odugliga sak. Ett krux: jag har inte kvar kvittot. Förutom att vi köpte hörnhyllan igår så gick vi ut och lyssnade på Nikolai kyrkklockor som, liksom klockorna i många andra kyrkor kl 15 igår, slog 362 slag som maning till oss alla att vi ska göra vad vi kan för att koldioxidhalten i luften inte ska överstiga 362 PPM (part per million har jag just lärt mig att det betyder).
Idag har det varit stavgång med Britta. Under vår stavgång diskuterar vi det ena och det andra. Bland annat skulle jag berätta om när jag var och lyssnade på Eldkvarn men gruppens namn var alldeles som bortblåst. Just namn ÄR ibland svåra att komma ihåg, hm.
Till lunch kokade jag risgrynsgröt - jag börjar nog få lite julkänslor. Medan den kokade strök jag julgardinerna för köket och satte upp dem - ökade på julkänslorna.
Sedan iväg till Stadsrevisionen för att hjälpa till att svara på frågor om verksamheten i Nämnden för funktionshindrade. Och till slut, nu i kväll, julbord med fullmäktigegruppen. Nu är jag mätt och glad och ögonlocken känns tunga...

Mankells senaste mm

Nu har jag lyssnat färdigt på Henning Mankells senaste bok Den orolige mannen. Jag tyckte mycket om den. Själva intrigen kom i skymundan för det som jag tolkade som Mankells "testamente" vad gäller huvudpersonen Kurt Wallander och - kanske - lite författaren själv. Mycket händer vid sidan om, många tankar tänkes, många minnen kommer och många upplevelsser och känslo återkommer från de tidigare böckerna om Kurt Wallander. Och det tog lång tid att lyssna igenom boken: 19 timmar. Krister Henriksson läste med stor inlevelse.
Det har varit en lördag med klar himmel, lite sol och ganska kallt. Min stegräknare visade 16 699 steg! På förmiddagen i Karlslundsskogen med Klas och Zorro, på eftermiddagen långs ån enbart med Zorro. Under tiden slet Klas med montering av ett länge efterlängtat skoskåp som vi köpte på IKEA igår och som ska hjälpa oss få bättre ordning i hallen.
Kort stund chattat med Katarina via Messenger - man kan fråga sig hur många nya medier det numera finns att umgås på.
Så har jag letat fram julgardinerna för köket. Dags att stryka dem och sätta upp dem i morgon - tredje advent.

Christina Hermansson, som numera också har ett franskt efternamn, är numera en av mina Facebookvänner. Vi kände varandra när jag var alldeles ny i Örebro, sedan for hon till Frankrike och för några år sedan kom hon tillbaka till Örebro men en fransk make. När vi möttes igen var det på en väg uppe i Kilsbergen. Min S-förening hade sommarfest med vandring och på den lantliga vägen kom plötsligt en bil, som stannade - på passagerarens order. En ruta vevades ner och där satt Christina. Hon och hennes make bor där uppe i bergen nu och har en schäfer. Klas tog den här bilden av det vandrade gänget, som sedan samlade ihop sig först till en tipspromenad och sedan till gemensam måltid på Ponderosa.

Nu är det en annan årstid. I nästa vecka samlas föreningen igen till fest, den här gången är det julfest på den somaliska restaurangen Kilimanjaro. Det är ju inte precis så att föreningen enbart ägnar sig åt fester - men två gånger om året är det det som gäller...

I övrigt idag: ekonomiutskott på förmiddagen, lång promenad uppströms och nedströms med Zorro, storhandling med Klas på ICA och nu strötittande på Nobelbanketten.

Ippan återfunnen!

De senaste två veckorna har mina och många andras tankar gått till Ippan, den lilla bassethunden som försvann från sin husse och förmodades vistas i "vårt" skogsområde. Vi och alla andra, som gått i området med sina hundar, har hållit ögonen öppna, talat mycket om henne, undrat, visat hopp och farhågor. Husse har satt upp lappar, lagt ut mat och filtar, letat. Han har annonserat i NA och lovat en hittelön på 50.000 om hon återfanns levande. Nu har hon gjort det, berättades i ett inslag i Tvärsnytt i kväll. Hon hittades, sade man, i Marieberg och har nu hämtats hem av husse.
Idag jullunch med Nämnden för funktionshindrade och därefter nämndsammanträde. För oss i oppositionen var budget och verksamhetsplan en stor fråga: vi hade ju jobbat med egna tillägg och förslag till ändringar i majoritetens verksamhetsplan. Nu känns det angeläget att våra tankar blir kända och jag ska skriva en kortare variant och skicka till tidningen.
Den fullproppade dagen (före jullunchen en långpromenad med Zorro) gjorde mig yr och vimmelkantig - det blev ju inte ens tid för en tupplur! Pensionär, javisst!

Äntligen över fyrtio

Västra Mark - nämnt vid dagens föreläsning - synnerligen obehagligt ställe!

Nu tänker Ni: har hon blivit galen! Men jag nämner bara titeln på en av de böcker som jag har gallrat ut ur min bokhylla idag. Haha! Boken är tryckt 1984 och inte så aktuell alltså. Den verkar också helt oläst. I eftermiddag har jag ägnat lite tid åt att sortera och kasta här i mitt lilla arbetsrum. Om min pappa hade sett mig skulle han ha sagt: hon lider av smittsam kastsjuka. Dessutom skulle han ha underkänt att jag överhuvudtaget kastat några böcker. Det gjorde aldrig han och här står nu en del av dem...

Dagen började med en väldigt lång och väldigt trevlig skogspromenad: Klas och jag och Zorro, Eivor med sina spaniels och Lena med sina labradorer. Alla dessa glada, vänligt sinnade hundar som springer av och an och leker med varandra - det är glädje för dem och glädje för oss människor att se dem. Men tröttande, åtminstone för Zorro, han sov hela eftermiddagen och kunde inte förmås att gå ut förrän sen eftermiddag.

Eva på Arbetarekommunen ringde och undrade hur jag hade tagit "sågningen" - läs gårdagens inlägg. Medan vi pratade letade hon upp valmanifestet 2006 och där står, faktiskt, att vi (S) vill att makar, där den ena har omvårdnadsbehov, ska få bo tillsammans livet ut. Jag tror fortfarande inte på den lösningen men skulle ju ha undertecknat min artikel med namnet och "pensionär" i stället för "pensionär och socialdemokrat". Men nu är det som det är.

I kväll har Klas och jag varit på föreläsning på länsmuseet. Temat var Sinnessjukhus som kulturarv. Intressant med många bilder av ståtliga sinnessjukhus men fördragshållaren missade att berätta hur sinnessjukhusen, liksom folkskolor och järnvägsstationer byggdes så ståtliga mindre för de sjukas skull än som symbol för en stark stat. Bland de sinnessjukhus han nämnde var Västra Mark, en statlig anstalt för vård av "sinnesslöa" (som det hette på den tiden) kvinnor. Anstalten klassades som sinnessjukhus för att möjliggöra tvångsintagning men någon vård erbjöds inte! Ett kulturarv man helst skulle vilja vara utan - såvida inte det kan fungera som enbart avskräckande.

I morgon jullunch med nämnden för funktionshindrade och därefter nämndsammanträde.

Sågad...

Min reaktion på Folkpartiets parboendegaranti var införd i NA i onsdags. Den har sågats, föga förvånande,av företrädare för folkpartiet men också, grundligt, av två av mina partikamrater.
Folkpartisterna skriver bland annat:"Ett fortsatt liv tillsammans kommer att ge många äldre en ökad trygghet och livskvalitet, men innebär även att den anhöriga kan vara en resurs och underlätta personalens arbete genom sin närvaro." Säkert är det så men mitt perspektiv, då jag skrev min debattartikel, var den andra sidan av medaljen: den friska makens/makans livssituation som medföljande till ett vårdboende.
Mina partikamrater menar att Socialdemokratena sedan 2006 agerat för parboendegaranti. Jag har letat och hittat en ändring i socialtjänstförordningen i december 2006 där makar, om båda har beslut om särskilt boende, har rätt att få bo i samma boende, kanske i var sitt rum men ändå i samma enhet. Kan det var detta som mitt parti menar med parboendegaranti, jag vet inte.
I så fall tycker jag att parboendegaranti är bra.
Jag minns en tid för länge sen när jag, under studietiden en kort tid jobbade på Stockholms stads remitteringsbyrå. Den hade till uppgift att placera människor på ålderdomshem och sjukhem, som det hette då. Det var ett förskräckligt ställe att jobba på. Min vän Boel jobbade där samtidigt och vi talar ibland fortfarande om tiden på remitteringsbyrån - nästan med en rysning. Även om båda makarna hade behov av vård gjordes inte minsta försök att erbjuda plats till dem i samma boende. Den som hade störst behov av alla som sökte fick första lediga plats. Vi föredrog ärendena för en placeringsläkare som avgjorde vem som hade störst behov och sedan var det bara att anvisa. Så, faktiskt, kan man säga att det dröjde 40 år mellan våra rysningar och tills det blev en förordning om att vård ska ges i samma enhet till makar som båda behöver särskilt boende.
I övrigt har det varit regn hela dagen. Jag har gått stavgång med Britta. Därefter försökte jag gå till Krämarn och handla men jagades ut av verbalt brandlarm, på svenska och engelska. Det kom aldrig någon brandbil för det visade sig att det blivit en incident i samband med svetsning. Ja, sedan följde jag med Klas som skulle ekipera sig, gick till stadsparken med Zorro och avslutade dagen med gruppmöte s/v i nämnden för funktionshindrade. Verksamhetsplan och bostadsplan var de stora frågorna att diskutera. Och nu är det tack och godnatt!

Kulturhelg i Stockholm

Tre barn, målning av Edvard Munch på Thielska

Lunch i bankirens badrum

Bians sångkör i Hagalundskyrkan

Klas, Mattias och Monica vid Görvälns slott i Järfälla

Nu är vi återkomna från Kgl Huvudstaden efter en väldigt innehållsrik, varierande och trevlig långhelg. Vi har njutit av födelsedagspresent både till Klas och till mig från Lars och Bian: middag på restaurang och teaterbesök. Det var i fredags med Zorro placerad hos Mattias som Lars och Bian, Klas och jag åt en god middag på Folkoperans restaurang och därefter såg Folkoperans föreställning av Pärlfiskaren. Vi njöt både av maten och föreställningen!

Vi övernattade hos Lars och Bian och efter en lååång frukost for vi iväg till Nationalmuseum och såg utställningen av Caspar David Friedrichs målningar och teckningar. Jag hade aldrig hört talas om denne konstnär förut men tyckte mycket om det jag såg på Nationalmuseums väggar. Så Thielska galleriet (och då hade Bian åkt iväg till sin körsångsgeneralrepetition) med lunch i hr Thiels f d badrum. På Thielska fäste jag mig särskilt vid Edvard Munchs målning Tre barn och jag tog en bild av den.

Så var det dags att hasta iväg till Hagalundskyrkan där alltså Bian och hennes körkamrater sjöng in julen. Och efter det återvände vi till Mattias och hans familj - och Zorro förstås - åt god middag även denna dag och satt länge och pratade, somnade sent.

Lång promenad idag i Mattias och Monicas närområde. Lunch och så åter till Örebro.

Långt telefonsamtal med Christina vars väninnas lilla barn har en livshotande sjukdom - en sån sjukdom där det inte finns minsta hopp om överlevnad. Så fruktansvärt, jag hoppas den unga familjen får all hjälp och allt stöd som finns att ge.

Nu har jag ägnat kvällen åt budget, verksamhetsplan och bostadsplan för Nämnden för funktionshindrade. Gruppmöte i morgon och sammanträde på onsdag.

Äntligen vaccinerad!

Inte vaccinerad

Idag blev det äntligen gjort: Klas och jag for iväg till mässan och blev vaccinerade. Jag hade ju läst den avskräckande historien i kamrat John J-ssons blogg så vi störtade iväg redan kl 13 - de öppnade kl 14. När vi kom var det en kö på 100 m. Allt gick lugnt till utom själva parkeringen. Parkeringsvakten blev näst intill hysterisk (i alla fall sade han fula saker) för att först vi och sedan bilen efter oss råkade få en lucka på 1/2 m mellan oss och bilen före. Kön var organiserad med kravallstaket. Efter en halvtimme kom en vakt och talade om att barn/ungdom under 17 år skulle stå i en annan kö med föräldrar/motsv. Så då blev kön kortare. Lite före kl 14 öppnades dörrarna och vi kom in. Väl inne var det hela ett under av välorganiserad verksamhet. På mindre än 15 minuter hade vi fått två nummerlappar vardera (till vad förstog jag aldrig), ett papper att fylla i, fått en mycket hastig träff med ordinatören, blivit noterade av en administratör, fått en vaccindos av en sjuksköterska som också önskade mig en trevlig kväll - och var ute igen. Då var alltså klockan 14.15 och hela kön var, som genom ett under, borta!

En vän till Klas, som var före oss i kön, orkade inte stå en hel timme utan gick hem. Klas ringde honom och han ilade tillbaka och behövde inte heller vänta.

Jag hade inte väntat att så mycket landstingsfolk var engagerade i detta. Trots att vaccinet betalas av staten så måste detta kosta skjortan för landstinget.

Det känns bra att ha fått det hela gjort! Och inte har jag minsta biverkning av vaccinet.

Jag tog några bilder från vaccinationen med min mobilkamera. De tål inte att visas, tyvärr, så ni får i stället se en förtjusande bild av en sleeping beauty.

Vad mer har jag gjort idag? Gått stavgång med Britta i morse, varit på Stora valberedningen på Arbetarekommunen i kväll. Där har vi gjort klart listan över personer till kommunfullmäktige för nästa mandatperiod. Och just nu har jag lagat kalops...