Köldrekord?

I morse minus 20 när jag gick en kort morgonpromenad med Zorro. Hur höll jag då kölden borta? Jo, eftersom det var lite halvmörkt så iklädde jag mig min mammas minkjacka - mer än 30 år gammal och inte använd sedan hon dog 1984. Jag skrattade för mig själv: förr hade man säkert fuskpäls som man låtsades vara äkta päls. Nu var jag fullt beredd att säga att det var en fuskpäls om någon hade frågat... Den var tung rent viktmässigt och jag hade svårt att frigöra mig från det oetiska i att ha päls - men den gjorde att jag inte frös alls. Man kan tala om kulturkrock!
Undrar just var alla outslitna mink- och persianpälsar finns. Sällan eller aldrig ser man dem på stadens gator.
I övrigt idag: förberedelse för nyårsfirande här hemma tillsammans med Klas´ barn och barnbarn. De gillar alla att spela ällskapsspel och Klas och jag gick till Akademibokhandeln och köpte spelet Sequens, som vi har spelat i Laxemar under julen. Glatt förvånade blev vi av att man fick köpa två spel till priset av ett! Så vi köpte förstås ett spel till - det blir en total överraskning!
Så har jag stickat färdigt min jättelånga, 2 m, halsduk och gjort den ännu längre med fransar i kortändarna. Den ska jag vira tre gånger runt halsen i morgon när jag går ut.
Varifrån kommer myter? En bekant hörde av sig med fråga om varför man inte får veta namnet på en person som är god man för en annan person. Han hade av ett särskilt skäl kontaktat överförmyndarnämndens kansli och fått besked men ingen förklaring till att det inte gick att yppa namnet. Vi utbytte tankar om detta, jag lusläste Föräldrabalken som reglerar godmanskap och tipsade om Sekretesslagen och länsstyrelsen. I Sekretesslagen hittade bekantingen en passus som kan vara upphovet till, vad jag tror är, en lokal myt. Vi får se...
Nu ska jag läsa några sidor i min julklappsbok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl. Boken handlar om Ellen Key och hennes brevromans med Urban von Feilitzen. Vid sidan om (de fiktiva, det är författaren noga att berätta) breven är boken en skildring av Ellen Key och hennes radikala liv i 1880-talets Stockholm. Jag gillar boken väldigt mycket.

Julfirande 2009

Nu är vi tillbaka efter många dagars julfirande. Julaftonsfrukost hos Martin och Christina. Katarina också med. Alla barn, stora och lite mindre, sover fortfarande. Prästens hår på bordet, en nödvändighet sedan 1960 års julfirande!

Tomten kom, vem har sagt att tomten är en han och en gammal person? Hos oss var tomten ungdomlig, om ock försedd med långt vitt skägg. Majja hade tillfälligt gått ut i vedboden och kom tillbaka en stund efter det att tomten dragit vidare på sin färd.

Juldagen på middag hos Christinas kusin Anna med familj i Uthammar. Bastubad i andelsbastun vid havet. Zorro förväntades vänta hemma hos familjen med Martin och andra. Dock rymde han, trots låst dörr, och satte av mot havet. Det var en skräckens stund när vi letade i kolmörkret efter honom. Dock, någonstans på vägen ångrade han sig och störtade tillbaka till huset och stog plötsligt där när en liten gosse öppnade dörren...

Annandagen inledde vi med långpromenad, Martin och Christina, Klas och jag och så Zorro. Sedan var vi alla samlade hos Katarina och Anne: barn med respektive och alla mina barnbarn - utom Johannes som var på mer ungdomlig fest.

Och idag återresa till Örebro. Trafikstockning och halka har det varnats för men av detta märkte vi ingenting utan tog oss i god ordning fram. Utanför Norrköping, vid Sörsjön, gjorde vi en lång promenad - mest för Zorros skull.

I kväll ingen julmat. I stället gick jag tvärs över Rudbecksgatan till Rest Saigon och inhanlade take-away-mat: äggnudlar med kyckling och grönsaker. Gott!

Vår sommarö i vinterskrud

Vårt sommarhus - den gamla skolan från 1880 - med dass- och

vedbodslänga och brygghus

Våra närmsta grannars, Pelle och Marita, hus skymtar
genom träden


Änglundsgården på andra sidan gärdet

Kammarfönstret täckt av isrosor

Klas och Zorro på promenad vid kiosken - stängd för säsongen

Att rulla sig i snön - ett oemotståndligt nöje för vissa...

Vår sommarö är sig inte lik - men lika vacker på ett helt annorlunda sätt. Vid snabbt besök dagen före julafton tog jag dessa bilder.

Packat och klart!

Från min nämndkamrat Romany har jag fått denna goda bild.

I morgon far vi för julfirande i Oskarshamn. Allt är packat och klart, julklapparna för sig, kläderna för sig, Zorros grejer för sig och vårt bidrag till julmaten för sig. Ett nytt spel har jag köpt och nu gäller det bara att få Erik att vilja vara med - han brukar passa då det gäller sällskapsspel. Först på annandagen är vi samlade allihop och då dessutom utökade med Magnus´ flickvän Karolina. Klas, jag och Zorro slår oss ner hos Martin och Christina i Laxemar. Dit kommer Katarina för julaftonsfrukost. Och på annandagen samlas vi hos henne.

Långa promenader har vi gjort upp om med Martin och Christina. Och mat och kakor lär räcka!

Idag har jag varit på en så fin julkonsert. Det var Holmens dagliga verksamhet som sjöng in julen i Olaus Petrikyrkan. Glada sångare, med sång i kör och solo, och en fantastisk sångledare.

I kväll har Zorro fått sitt julbad och är nu nyshamponerad och alldeles vit. Nu ska han ju vara nattgäst och middagsgäst på olika ställen och vi tyckte att han inte precis skulle lukta hund dit han kommer...

Nu dröjer det till söndag innan jag skriver ett nytt inlägg i min blogg. Datorn får stanna hemma, annat tar vid.

God Jul önskar jag Er som då och då följer min vardag.

Ledare i DN på kornet!

I dagens DN läser jag med ideliga instämmande nickanden en ledare av Lena Andersson. Titeln är Moderat manipulation. Jag tycker precis som hon då det gäller principerna för socialförsäkring. Lena Andersson skriver bland annat: "Det var med en tro att människan är större än så (hon syftar på folk som fuskar med sjukförsäkringen, min anmärkning) som de solidariska systemen upprättades. Därför måste vi vara större än så. Men kanske nödgas leva med ett visst fusk och överutnyttjande av förmåner för att inte beröva de sant behövande liv och värdighet. Om det är valet vi har att göra får vi behålla fusket hellre än att öka lidandet."
Läs ledaren via länken i mitt inlägg, det är den värd!
I dagens Na skriver Ulla-Britt Carlsson, min partivän och nämndkamrat, om skillnaden mellan Kristdemokraterna (eller Krisdemokraterna som är Johns ständiga "felstavning") och Broderskap. Hon beskriver hur Broderskap genom bistånd vill arbeta för fred och demokrati i andra länder medan Kristdemokraterna "tycks inte slå vakt om mer än sin lilla familj och allt gemensamt går tydligen att säljas ut". Hon är allmänt kritisk till Kristdemokraternas politik, som "vänder sig till de redan ekonomiskt starka".
För det mer vardagliga: kallt idag, - 18 när vi på förmiddagen i snabb takt gick på skogspromenad med Zorro. Glatt sprang Zorro omkring oss, fortfarande fascinerad av allt det vita. Ännu gladare blev han när vi först mötte hans flickkamrater Stina och Kerstin och sedan alla tre hundarna mötte labradorpojkarna Dino och Målle. Glada möten gentemot både hundarna och deras mattar.
Nu känns det som att jag inte vill gå ut mer idag. Zorros tankar verkar gå i samma banor...

Ett segrande lag!

Vem?

Idag har Örebros, förhoppningsvis, kommande kommunstyrelseordförande Lena Baastad presenterat dem hon ska jobba närmast under valåret 2010 och under nästa mandatperiod. Hon presenterade sitt "lag" på Espresso House idag och jag var där, en av de få som inte representerade pressen. Egentligen var vi bara fyra sympatisörer, två från SSU, en känd dam, gissa vem från foto här ovan, och så jag. Trots att John hade bjudit in "alla" sina Facebookvänner...

Lenas lag består av Björn Sundin för samhällsplanering, Peter Dahlgren för miljö, Fisun Yavaz för sociala frågor, Thomas Esbjörnsson för barn och utbildning, Lena Beime för näringslivsfrågor, Lars-Erik Soting för jobbfrågor och, frånvarande, Aala Idris för demokratifrågor. Med min mobiltelefonkamera tog jag en bild av laget. Jag tror på den här laguppställningen och de områden de ska fördjupa sig i. Kanske innebär den en tydlighet som behövs för att vi ska vinna valet...

Då det gäller jobbfrågorna vill jag leda Sotings tankar till jobb för personer med funktionsnedsättning. Fortfarande mycket en attitydfråga och här krävs en förändring. Kommunen och landstinget måste gå före innan man kan ställa krav på näringslivet.

Kallt idag, - 10,1 när jag kom in efter långpromenad med Zorro. Hade jag vetat det hade nog promenaden blivit kortare... Väl påbyltad men nästippen stack ut!

Verklig vinter!

Idag -8, sol och blå himmel, snö. Men kalla vindar när vi gick över öppna fält! Inne i Örebro halt och halkigt som bara den. I Rapport såg vi att det var näst intill kaos längs E22 - bilder från Valdemarsvik med stillastående bilar i långa rader. En lastbildchaufför tyckte att man inte ska ge sig ut utan verklig anledning. Vi får se hur det blir till dagen före dopparedagen, då vi ska fara söderöver...

På eftermiddagen träff med Turidgruppen, dvs handikappföreningar och nämndens presidium. Ett förslag att skapa ett kooperativ för fritidsaktiviteter diskuterades, förefaller väldigt intressant.

I går var det julfest i s-föreningen - inte med svensk julmat som tidigare års julfester utan med afrikansk buffé. Vi avnjöt den på Kilimanjaro, en ny somalisk restaurang på Gamla gatan. Det var stekt lamm, gryta med nötkött, majsbröd, en etiopisk väldigt kryddstark röra med ett slags kokta pannkakor att doppa i röran - och mycket mera. Roligt att pröva andra länders mat.

Min lyssnarbok nu är Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg. Den utspelar sig i Istanbul - där dör matthandlare Olsson - och i Oskarshamn. Matthandlare Olsson med fru Birgitta bor där på Homhällevägen i Kolberga. Orter och adresser, butiker och gator är naturtroget beskrivna i boken och det är lite roligt att så tydligt känna igen sig. Men den "kringhandling", som kändes naturlig i Mankells Den orolige mannen, känns enbart ovidkommande i den här boken, jag frestas tro att författaren har försökt förlänga hela boken utan att ha intrig nog för det. Men jag lyssnar på, spänningen kanske stiger...

Snö och lite om Ippan

Första riktiga snödagen. I Karlslundsskogen vitt och mjukt. Zorro yr av glädje, sprang och sprang, rullade sig i det mjuka, fick snö mellan trampdynorna. Skulle kanske ha galoscher...

I dagens NA finns en artikel om Ippan, den lilla hunden som försvann och som många var engagerade i att söka. Elisabeth undrade i en kommentar i förra veckan om hon var mager och eländig. Det var hon inte. Hon hade nämligen varit hos människor utanför Örebro, och det tydligen i alla de 16 dagarna hon var borta. I tidningen står att efter de 16 dagarna ringde en kvinna och talade om att hon nog hade Ippan, som en kompis överlämnat till henne och som en kompis till kompisen haft dessförinnan men sedan åkt till utlandet. Hur det var med detta är höljt i dunkel men Ippan är hemma och bilden visar hur hon ömt slickar sin husse på hakan. Och inge har gjort anspråk på de 50.000 som var utlovade i hittelön. Som i sagorna: slutet gott, allting gott.

Idag ska vi skicka iväg alla julkort - är vi den sista generation som skriver "riktiga" julkort med riktga frimärken och allt? Jag ska också skicka present till syster Gunilla, som faktiskt fyller 75 på söndag. Så ska jag protestera hos Claes Olsson mot att de säljer ickefungerande badrumshyllor (se gårdagens inlägg) och gå i ett hemligt ärende. Efter det hemliga ärendet är alla julklappar inhandlade.

Att reklamera odugliga saker mm

I morgon kan det bli spännande. Jag ska gå till Claes Olsson och klaga på den hörnhylla för duschutrymme som vi köpte där igår. Det ska fästas med två effektiva sugproppar så att man inte måste bära våld på kaklet i badrummet. Bra! 99 kr! Nu är det bara så, såvitt både jag och Klas förstår, att hörnhyllan har en annan vinkling än rätvinklade hörn har. På långa spikar skulle man nog få upp hyllan men inte på krokar som sitter på en sugpropp. Det finns kanske en förklaring, annars vill jag alltså reklamera denna odugliga sak. Ett krux: jag har inte kvar kvittot. Förutom att vi köpte hörnhyllan igår så gick vi ut och lyssnade på Nikolai kyrkklockor som, liksom klockorna i många andra kyrkor kl 15 igår, slog 362 slag som maning till oss alla att vi ska göra vad vi kan för att koldioxidhalten i luften inte ska överstiga 362 PPM (part per million har jag just lärt mig att det betyder).
Idag har det varit stavgång med Britta. Under vår stavgång diskuterar vi det ena och det andra. Bland annat skulle jag berätta om när jag var och lyssnade på Eldkvarn men gruppens namn var alldeles som bortblåst. Just namn ÄR ibland svåra att komma ihåg, hm.
Till lunch kokade jag risgrynsgröt - jag börjar nog få lite julkänslor. Medan den kokade strök jag julgardinerna för köket och satte upp dem - ökade på julkänslorna.
Sedan iväg till Stadsrevisionen för att hjälpa till att svara på frågor om verksamheten i Nämnden för funktionshindrade. Och till slut, nu i kväll, julbord med fullmäktigegruppen. Nu är jag mätt och glad och ögonlocken känns tunga...

Mankells senaste mm

Nu har jag lyssnat färdigt på Henning Mankells senaste bok Den orolige mannen. Jag tyckte mycket om den. Själva intrigen kom i skymundan för det som jag tolkade som Mankells "testamente" vad gäller huvudpersonen Kurt Wallander och - kanske - lite författaren själv. Mycket händer vid sidan om, många tankar tänkes, många minnen kommer och många upplevelsser och känslo återkommer från de tidigare böckerna om Kurt Wallander. Och det tog lång tid att lyssna igenom boken: 19 timmar. Krister Henriksson läste med stor inlevelse.
Det har varit en lördag med klar himmel, lite sol och ganska kallt. Min stegräknare visade 16 699 steg! På förmiddagen i Karlslundsskogen med Klas och Zorro, på eftermiddagen långs ån enbart med Zorro. Under tiden slet Klas med montering av ett länge efterlängtat skoskåp som vi köpte på IKEA igår och som ska hjälpa oss få bättre ordning i hallen.
Kort stund chattat med Katarina via Messenger - man kan fråga sig hur många nya medier det numera finns att umgås på.
Så har jag letat fram julgardinerna för köket. Dags att stryka dem och sätta upp dem i morgon - tredje advent.

Christina Hermansson, som numera också har ett franskt efternamn, är numera en av mina Facebookvänner. Vi kände varandra när jag var alldeles ny i Örebro, sedan for hon till Frankrike och för några år sedan kom hon tillbaka till Örebro men en fransk make. När vi möttes igen var det på en väg uppe i Kilsbergen. Min S-förening hade sommarfest med vandring och på den lantliga vägen kom plötsligt en bil, som stannade - på passagerarens order. En ruta vevades ner och där satt Christina. Hon och hennes make bor där uppe i bergen nu och har en schäfer. Klas tog den här bilden av det vandrade gänget, som sedan samlade ihop sig först till en tipspromenad och sedan till gemensam måltid på Ponderosa.

Nu är det en annan årstid. I nästa vecka samlas föreningen igen till fest, den här gången är det julfest på den somaliska restaurangen Kilimanjaro. Det är ju inte precis så att föreningen enbart ägnar sig åt fester - men två gånger om året är det det som gäller...

I övrigt idag: ekonomiutskott på förmiddagen, lång promenad uppströms och nedströms med Zorro, storhandling med Klas på ICA och nu strötittande på Nobelbanketten.

Ippan återfunnen!

De senaste två veckorna har mina och många andras tankar gått till Ippan, den lilla bassethunden som försvann från sin husse och förmodades vistas i "vårt" skogsområde. Vi och alla andra, som gått i området med sina hundar, har hållit ögonen öppna, talat mycket om henne, undrat, visat hopp och farhågor. Husse har satt upp lappar, lagt ut mat och filtar, letat. Han har annonserat i NA och lovat en hittelön på 50.000 om hon återfanns levande. Nu har hon gjort det, berättades i ett inslag i Tvärsnytt i kväll. Hon hittades, sade man, i Marieberg och har nu hämtats hem av husse.
Idag jullunch med Nämnden för funktionshindrade och därefter nämndsammanträde. För oss i oppositionen var budget och verksamhetsplan en stor fråga: vi hade ju jobbat med egna tillägg och förslag till ändringar i majoritetens verksamhetsplan. Nu känns det angeläget att våra tankar blir kända och jag ska skriva en kortare variant och skicka till tidningen.
Den fullproppade dagen (före jullunchen en långpromenad med Zorro) gjorde mig yr och vimmelkantig - det blev ju inte ens tid för en tupplur! Pensionär, javisst!

Äntligen över fyrtio

Västra Mark - nämnt vid dagens föreläsning - synnerligen obehagligt ställe!

Nu tänker Ni: har hon blivit galen! Men jag nämner bara titeln på en av de böcker som jag har gallrat ut ur min bokhylla idag. Haha! Boken är tryckt 1984 och inte så aktuell alltså. Den verkar också helt oläst. I eftermiddag har jag ägnat lite tid åt att sortera och kasta här i mitt lilla arbetsrum. Om min pappa hade sett mig skulle han ha sagt: hon lider av smittsam kastsjuka. Dessutom skulle han ha underkänt att jag överhuvudtaget kastat några böcker. Det gjorde aldrig han och här står nu en del av dem...

Dagen började med en väldigt lång och väldigt trevlig skogspromenad: Klas och jag och Zorro, Eivor med sina spaniels och Lena med sina labradorer. Alla dessa glada, vänligt sinnade hundar som springer av och an och leker med varandra - det är glädje för dem och glädje för oss människor att se dem. Men tröttande, åtminstone för Zorro, han sov hela eftermiddagen och kunde inte förmås att gå ut förrän sen eftermiddag.

Eva på Arbetarekommunen ringde och undrade hur jag hade tagit "sågningen" - läs gårdagens inlägg. Medan vi pratade letade hon upp valmanifestet 2006 och där står, faktiskt, att vi (S) vill att makar, där den ena har omvårdnadsbehov, ska få bo tillsammans livet ut. Jag tror fortfarande inte på den lösningen men skulle ju ha undertecknat min artikel med namnet och "pensionär" i stället för "pensionär och socialdemokrat". Men nu är det som det är.

I kväll har Klas och jag varit på föreläsning på länsmuseet. Temat var Sinnessjukhus som kulturarv. Intressant med många bilder av ståtliga sinnessjukhus men fördragshållaren missade att berätta hur sinnessjukhusen, liksom folkskolor och järnvägsstationer byggdes så ståtliga mindre för de sjukas skull än som symbol för en stark stat. Bland de sinnessjukhus han nämnde var Västra Mark, en statlig anstalt för vård av "sinnesslöa" (som det hette på den tiden) kvinnor. Anstalten klassades som sinnessjukhus för att möjliggöra tvångsintagning men någon vård erbjöds inte! Ett kulturarv man helst skulle vilja vara utan - såvida inte det kan fungera som enbart avskräckande.

I morgon jullunch med nämnden för funktionshindrade och därefter nämndsammanträde.

Sågad...

Min reaktion på Folkpartiets parboendegaranti var införd i NA i onsdags. Den har sågats, föga förvånande,av företrädare för folkpartiet men också, grundligt, av två av mina partikamrater.
Folkpartisterna skriver bland annat:"Ett fortsatt liv tillsammans kommer att ge många äldre en ökad trygghet och livskvalitet, men innebär även att den anhöriga kan vara en resurs och underlätta personalens arbete genom sin närvaro." Säkert är det så men mitt perspektiv, då jag skrev min debattartikel, var den andra sidan av medaljen: den friska makens/makans livssituation som medföljande till ett vårdboende.
Mina partikamrater menar att Socialdemokratena sedan 2006 agerat för parboendegaranti. Jag har letat och hittat en ändring i socialtjänstförordningen i december 2006 där makar, om båda har beslut om särskilt boende, har rätt att få bo i samma boende, kanske i var sitt rum men ändå i samma enhet. Kan det var detta som mitt parti menar med parboendegaranti, jag vet inte.
I så fall tycker jag att parboendegaranti är bra.
Jag minns en tid för länge sen när jag, under studietiden en kort tid jobbade på Stockholms stads remitteringsbyrå. Den hade till uppgift att placera människor på ålderdomshem och sjukhem, som det hette då. Det var ett förskräckligt ställe att jobba på. Min vän Boel jobbade där samtidigt och vi talar ibland fortfarande om tiden på remitteringsbyrån - nästan med en rysning. Även om båda makarna hade behov av vård gjordes inte minsta försök att erbjuda plats till dem i samma boende. Den som hade störst behov av alla som sökte fick första lediga plats. Vi föredrog ärendena för en placeringsläkare som avgjorde vem som hade störst behov och sedan var det bara att anvisa. Så, faktiskt, kan man säga att det dröjde 40 år mellan våra rysningar och tills det blev en förordning om att vård ska ges i samma enhet till makar som båda behöver särskilt boende.
I övrigt har det varit regn hela dagen. Jag har gått stavgång med Britta. Därefter försökte jag gå till Krämarn och handla men jagades ut av verbalt brandlarm, på svenska och engelska. Det kom aldrig någon brandbil för det visade sig att det blivit en incident i samband med svetsning. Ja, sedan följde jag med Klas som skulle ekipera sig, gick till stadsparken med Zorro och avslutade dagen med gruppmöte s/v i nämnden för funktionshindrade. Verksamhetsplan och bostadsplan var de stora frågorna att diskutera. Och nu är det tack och godnatt!

Kulturhelg i Stockholm

Tre barn, målning av Edvard Munch på Thielska

Lunch i bankirens badrum

Bians sångkör i Hagalundskyrkan

Klas, Mattias och Monica vid Görvälns slott i Järfälla

Nu är vi återkomna från Kgl Huvudstaden efter en väldigt innehållsrik, varierande och trevlig långhelg. Vi har njutit av födelsedagspresent både till Klas och till mig från Lars och Bian: middag på restaurang och teaterbesök. Det var i fredags med Zorro placerad hos Mattias som Lars och Bian, Klas och jag åt en god middag på Folkoperans restaurang och därefter såg Folkoperans föreställning av Pärlfiskaren. Vi njöt både av maten och föreställningen!

Vi övernattade hos Lars och Bian och efter en lååång frukost for vi iväg till Nationalmuseum och såg utställningen av Caspar David Friedrichs målningar och teckningar. Jag hade aldrig hört talas om denne konstnär förut men tyckte mycket om det jag såg på Nationalmuseums väggar. Så Thielska galleriet (och då hade Bian åkt iväg till sin körsångsgeneralrepetition) med lunch i hr Thiels f d badrum. På Thielska fäste jag mig särskilt vid Edvard Munchs målning Tre barn och jag tog en bild av den.

Så var det dags att hasta iväg till Hagalundskyrkan där alltså Bian och hennes körkamrater sjöng in julen. Och efter det återvände vi till Mattias och hans familj - och Zorro förstås - åt god middag även denna dag och satt länge och pratade, somnade sent.

Lång promenad idag i Mattias och Monicas närområde. Lunch och så åter till Örebro.

Långt telefonsamtal med Christina vars väninnas lilla barn har en livshotande sjukdom - en sån sjukdom där det inte finns minsta hopp om överlevnad. Så fruktansvärt, jag hoppas den unga familjen får all hjälp och allt stöd som finns att ge.

Nu har jag ägnat kvällen åt budget, verksamhetsplan och bostadsplan för Nämnden för funktionshindrade. Gruppmöte i morgon och sammanträde på onsdag.

Äntligen vaccinerad!

Inte vaccinerad

Idag blev det äntligen gjort: Klas och jag for iväg till mässan och blev vaccinerade. Jag hade ju läst den avskräckande historien i kamrat John J-ssons blogg så vi störtade iväg redan kl 13 - de öppnade kl 14. När vi kom var det en kö på 100 m. Allt gick lugnt till utom själva parkeringen. Parkeringsvakten blev näst intill hysterisk (i alla fall sade han fula saker) för att först vi och sedan bilen efter oss råkade få en lucka på 1/2 m mellan oss och bilen före. Kön var organiserad med kravallstaket. Efter en halvtimme kom en vakt och talade om att barn/ungdom under 17 år skulle stå i en annan kö med föräldrar/motsv. Så då blev kön kortare. Lite före kl 14 öppnades dörrarna och vi kom in. Väl inne var det hela ett under av välorganiserad verksamhet. På mindre än 15 minuter hade vi fått två nummerlappar vardera (till vad förstog jag aldrig), ett papper att fylla i, fått en mycket hastig träff med ordinatören, blivit noterade av en administratör, fått en vaccindos av en sjuksköterska som också önskade mig en trevlig kväll - och var ute igen. Då var alltså klockan 14.15 och hela kön var, som genom ett under, borta!

En vän till Klas, som var före oss i kön, orkade inte stå en hel timme utan gick hem. Klas ringde honom och han ilade tillbaka och behövde inte heller vänta.

Jag hade inte väntat att så mycket landstingsfolk var engagerade i detta. Trots att vaccinet betalas av staten så måste detta kosta skjortan för landstinget.

Det känns bra att ha fått det hela gjort! Och inte har jag minsta biverkning av vaccinet.

Jag tog några bilder från vaccinationen med min mobilkamera. De tål inte att visas, tyvärr, så ni får i stället se en förtjusande bild av en sleeping beauty.

Vad mer har jag gjort idag? Gått stavgång med Britta i morse, varit på Stora valberedningen på Arbetarekommunen i kväll. Där har vi gjort klart listan över personer till kommunfullmäktige för nästa mandatperiod. Och just nu har jag lagat kalops...

Första advent

ZorZorro mätt och glad, se nedan

Första advent idag. Väldigt dimmigt när vi kom ut i skogen. Zorro tyckte att det såg konstigt ut och vägrade gå på skogsvägen, där det alltså inte fanns någon sikt. Vi gick genom skogen i stället och var glada över våra stövlar.

Hela stan har varit full av julmarknader. Vi gick till Wadköping, Klas köpte älgskinnstofflor, jag vantar och ett stickat pannband, Zorro fick ingenting men var glad ändå.

Särskilt glad var han lite senare. Klas lagade mat och skulle steka bacon. Han klippte baconet i bitar och lade det på en skärbräda, lämnade oförsiktigt köket en kort stund och kunde sen inte hitta baconet...

Vi har letat fram adventsstaken och alla elektriska ljusanordningar samt halmstjärnan, som Katarina gjorde på halmbindningskurs för sådär 25 år sedan. Se bild!

Så har det varit telefonkväll. Jag har talat med alla de närmaste och käraste. Det mår jag så bra av. Med alla har julplaner avhandlats, en del gemensamma, och mycket annat.

Bortsprungen hund

Ja, det gäller INTE Zorro! Men det är förunderligt hur ens referensramar kan ändras. För några år sedan hade jag väl knappt reagerat över att en hund sprungit bort. Nu känner jag varmt för den lilla bassethund som i måndags försvann i området där vi går på skogspromenader med Zorro. På något sätt delar jag hundens husses oro, trots att jag inte alls känner honom. Har hunden blivit påkörd, har hon fallit offer för något rovdjur, ligger skadad i skogen, blivit stulen? Det är stor uppståndelse, polisen har avpatrullerat vägkanterna längs den närbelägna motorvägen, hundvänner med sina hundar letar i skogen, Klas och jag håller ögonen öppna när vi rör oss i området och det gör vi ju så gott som varje dag.
En kvinna, som vi mötte idag sade att hundar lätt blir förvildade och därför inte kommer fram till snälla människor och snälla hundar. På en vecka, sade hon, kan en hund vara helt förvildad.

Om osynliga företagsägare

I DN idag finns en artikel med rubriken Uppsagd - och inhyrd. Artikeln (den har en annan rubrik i nätupplagan av DN) handlar om att klädbutiken Urban Outfitters i Sthlm säger upp hela sin pesonal och återanställder dem genom ett bemanningsföretag. Då behövs inget kollektivavtal! Företagets talesman säger "de erbjöd ett helt paket som passar ett företag, vars ansvariga sitter i London". Det får mig att tänka på det TV-program jag såg för en tid sedan om ett stort företag i Finland som vägrar bli multinationellt. Deras förklaring: Synliga ägare sköter sitt företag på ett annat sätt än de som inte ens vet var fabriken ligger.
Det får mig att tänka på vårt gruppboende i Ladugårdsängen, som drivs på entreprenad av Carema. Det företaget ägs till 75 % av 3i Group plc och 3i fonder och till 15,9 % av Government of Singapore investment corp. Resten, 9,1 % ägs av styrelse och ledning, och den andelen av ägandet vet nog var gruppboendet ligger, men rakt inte de övriga 90,8 procenten som ju är helt osynliga. Särskilt inte Singaporeföretaget som anges som en passiv kapitalinvesterare och som saknar styrelserepresentant. Vad vill det företaget ha ut av sitt ägande, frågar jag retoriskt.
Jag vill inte påstå att vårt gruppboende inte är OK, kommunen har ju ställt upp kvalitetskrav och kommer att följa verksamheten. Men engagemanget från ägaren finns ju inte.

Katarinadagen

Det har ju inte hänt så mycket idag. Det har regnat hela dagen men på förmiddagen byltade vi på oss och for med Zorro ut i skogen. Där mötte han sina kamrater Dino och Målle, fick leka och var glad trots att Dino knuffade ner honom i ett vattenfyllt dikt - dock i all vänskaplighet.
Så satt jag här vid min dator och fick plötsligt en påminnelse via mitt nya medium Messenger att jag hade missat min kära dotters namnsdag. Ack!
Jag har köpt tågbiljett för resan till Karlskrona vecka 8. Man måste vara ute i god tid för
Sedan gick jag och handlade i röran på Ica, som bygger om, och så bytte jag bok på Akademibokhandeln. Jag har just sträckläst Carina Burmans Kärleksroman - en bok att varmt rekommendera. Ganska utplockat var det och jag valde Michael Nyqvists När barnet lagt sig. Vi får se om jag kan läsa den. Det verkar som att den handlar om en olycklig barndom och det har jag väldigt svårt att läsa om...
I morgon ska jag skriva en debattartikel till NA. Den ska handla om folkpartiets beslut att jobba för att makar ska få dela rum/bostad i vårdboende även om den ena inte har behov av omvårdnad. OM jag inte har missuppfattat folkpartiets tanke så tycker jag den är fel. En gammal men frisk människa passar inte i ett vårdboende - och ännu mindre i ett demensboende.
Vi hade grannar en gång, där hustrun hade ett stort omvårdnadsbehov men mannen var frisk och färdig. De hade varit gifta så där 60 år och mannen ville absolut flytta med när hustrun fick plats i vårdboende. Efter några månader mötte jag mannen på gatan och sade hurtigt "Jaså, du är inåt!". Mannen berättade att han flyttat tillbaka till vanlig lägenhet. Han stog inte ut att bo i den utpräglade vårdmiljön och med att varje natt väckas av att personal kom in, tände lampan för att sköta om hustrun. Han kunde inte leva ett vanligt seniorliv! Så tror jag att det måste bli. Ingen matlagning och bakning, inga väninnor som sitter på besök, inga sena kvällar utanför vårdboendet. Stå emot välmenta barn som tycker att det är tryggare att "ha" föräldrarna på ett ställe. Stå emot den sjuka makens krav på lojalitet genom att flytta med till vårdboendet. Och vad händer sedan då den sjuke maken har dött. Hur hittar man då en bra bostad ute i livet? Nej detta är inte humant!
Men, som sagt, jag kanske har missuppfattat alltihop. Jag börjar med att söka på nätet efter folkpartimötets beslut...

Manifestation mot mäns våld mot kvinnor

På Stortorget i kväll samlades, trots regn och rusk, en hel del människor för att protestera mot mäns våld mot kvinnor. Klas och jag var där. Det var många korta och bra tal och budskapet var sammantaget: agera! Man talade om våldets olika sidor: fysiskt och psykiskt i nära relationer, ofriheten i att flickor och kvinnor inte vågar gå utomhus på kvällar, traficking, prostitution och mycket annat. Däremot talade man inte specifikt om det våld mot kvinnor med omfattande funktionsnedsättning i deras värld, dvs kvinnor som lever isolerat eller inte kan berätta om vad som händer. Om just detta är det känt att det inte sällan/ofta förekommer. Vår nämnd har fått projektbidrag för att belysa detta. Jag tror att det sedan handlar om civilkurage: att personal och närstående, som bevittnar våld vågar se och agera.

Housing First - om hemlöshet

Idag läser jag på DN Debatt en artikel "Vi prövar en ny modell att råda bot på hemlöshet". Det är Stockholms stad och Stadsmissionen som tillsammans med Lunds universitet ska pröva en ny modell i arbetet med hemlösa personer. Tanken är, och den är redan med framgång prövad i New York, att ett stabilt boende är grunden för att människor ska lyckas komma till rätta med missbruk och andra sociala problem. Jag ansluter mig till denna tanke för hur ska en människa, hur motiverad för förändring han/hon än är, kunna komma tillrätta med saker och ting utan en egen bostad? Artikelförfattarna vädjar i slutet av artikeln till grannar och andra om att i mötet med den enskilde f d hemlöse "inte bara se missbrukaren eller den psykiskt sjuke, utan också medmänniskan som försöker byta ut ett gammalt liv mot ett nytt". Så bra, så klokt, så medmänskligt - så revolutionerande!
Själv har jag inte gjort något revolutionerande idag: jag har gjort tre Zorropromenader varav den på eftermiddagen var lång och vacker längs ån upp- och nedströms. Jag har gått stavgång med Britta i 1 1/2 timme. Och jag har detaljläst majoritetens förslag till budget och verksamhetsplan 2010 för nämnden för funktionshindrade. Jag har antecknat mycket i marginalerna! I morgon ska jag tänka ut vad som vi i opposition tycker SKULLE stå i den.
Så har jag telefonpratat länge med Christina, en av mina goda svärdöttrar, och med Gege, som kommer hit på torsdag en kort sväng mellan två tåg.
Det är gott att vara pensionär!
Och nu är det väl tack och godnatt!

Vardag igen

Nu är jag hemma igen efter sköna dagar i Oskarshamn. I fredags for jag iväg, först till väninnan Sif i Figeholm. Vi har varit de bästa vänner i över 30 år sedan jag rekryterade henne till tjänsten som kulturchef i Oskarshamn. Jag jobbade ju på kommunens personalkontor på den tiden. Eftersom världen är så liten så var det så att hon dessförinnan, när hon var bibliotekschef i Lindesberg, var min systers Gege chef! Och eftersom, som sagt, världen är sååå liten så var hon för väldigt länge sen, som alldeles nyfödd, BB-kompis med min systers Gunilla allra första pojkvän. Nåja, det var ett sidospår. Sif bjöd på lunch: hemodlad broccoli, egenplockade kantareller, ägg värpta av glada hönor.
Sedan for jag till Katarina, Anne och Johannes. På lördagen firade vi Magnus´ 21-årsdag tillsammans med alla tre pojkarna och Magnus´ flickvän Karolina. Också Annes dotter Anna var med en stund. Det känns så bra att vara med när allihop är samlade.
Men det mesta vi gjorde var att ta hand om 1/4 kalv - slaktad. På fredagen skar vi, märkte upp och frös in. Vi konstaterade också att kalvar har väldigt långa ben och att av benen blir det många 5 cm-bitar. Så på lördagen kokte vi buljong timme efter timme av dessa ben, på söndagen slevade vi upp buljongen i lagom stor frysförpackningar och tog vara på köttet från buljongbenen. Vi kände oss väldigt präktiga, ungefär som tillhörde vi det gamla bondesamhället med uppgift att samla i ladorna inför vintern.
Johannes hjälpte mig att koppla in mig på chatprogrammet Messenger. Så nu har jag en hotmailadress också.
Hemresan blev lite jobbig. Min tanke var att komma hem före mörkrets inbrott. Det lyckades inte alls, särskilt som det redan i Ringarum började ösregna. Så småningom kom jag i alla fall hem och mottogs med en god fiskgryta och ett gott glas vin.

Om massvaccinering och annat

Vaccineringen mot den nya influensan fortsätter att engagera. Insändare i Nerikes Allehanda: köerna är långa, barnfamiljerna prioriteras inte trots att tanken är den, vaccinet tar slut. Ett kommunalråd har sagt, offentligt, att man får skämmas om man klagar över att organisationen inte fungerar. Tänk på, säger han, att det finns människor som får gå flera dagar för att vinna vatten. Fast där tänker han fel, tycker jag, hur ska man få utveckling/förbättring om man inte påpekar det som är fel? Så löstes t ex barnfamiljernas dilemma genom att man gjorde en parallell kö för barn med medföljande närstående. Bra!
På tisdag ska vi gå och ställa oss i kön - om det fortfarande är en kö då.
I skogen med Zorro på förmiddagen. Kanske hade hans fiender, rottweilrarna, just varit där för Zorro vägrade gå den skogsväg som ingår i vår runda. Inte roligt alls!
Så har jag packat för min oskarshamnsresa. Jag gläder mig åt den, ska bli så jätteroligt att träffa alla och att få vara med och fira Magnus´ födelsedag. Reser i morgon bitti, åter på söndag.
Nu föjer fortsättning av gårdagens TV-program om elchockbehandling. Programmet Debatt tar upp frågan i kväll.

ECT

I kväll har jag sett på Uppdrag granskning om elchocksbehandling vid svåra depressioner. Det förefaller som att man mörkar de biverkningar som kan uppstå: kvarstående minnesluckor, kognitiva försämringar. Det visade sig också att i ett fall, som relaterades i programmet, hade patienten motsatt sig behandling men hennes make sagt ja. Då drogade man henne och förde henne till behandlingen!
En amerikansk professor - världens största auktoritet på området, presenterades han som -menade att man måste vara tydlig med vad som KAN hända. De som vill ta risken för biverkningar men chansen att bli bättre i sin depression kommer ändå att välja behandlingen. Så måste det vara, tycker jag. Informationen måste vara tydlig, allsidig och få ta sin tid, därefter måste den enskildes vilja respekteras. Så var det naturligtvis inte på 70-talet när min moster Brita behandlades med elchocker. Jag ska leta fram hennes journal och se hur det beskrevs där.

Ingen luspudel dock...

Rolig förmiddag för Zorro! Alla tre for vi iväg, som vi brukar, till skogen. Där träffade vi hund- och mattevännerna. Labradoren Dino, han som är kung av skogen, lekte vilda lekar med Zorro och de tumlade runt i leran - nästan hela tiden med Zorro underst. När vi kom hem förstod Zorro, som han brukar, vart han omgående skulle gå, nämligen in i duschen. Så här såg han ut. Efter tålmodig (från bådas sida) shamponering såg han ut ungefär så här igen.

Sedan letade jag fram hans "regnrock" med fliesfoder och den gillade han nu när vi gick ut på kvällspromenad. Behövs för det regnar och regnar. Men i Skåne har det varit storm tydligen. Undrar om släktingarna blåst bort?!

Afrikansk måltid

Idag har jag ätit lunch med Vivan och Anita. I år är det 15 år som vi träffats sådär varannan månad, numera för gemensam lunch på lokal. Från början talade vi mycket om hur vi skulle jobba med äldreomsorgens utveckling - vi hade alla tre sådana jobb. Vi skrev noga ner våra tankar och nu, när vi läser i vår "panterbok", så ser vi ju att en hel del blev också verklighet. Numera talar vi mest om vårt dagliga liv och leverne.

Idag träffades vi på Rest. Kilimanjaro på Gamla gatan - afrikansk restaurang, ganska nyöppnad. God mat men inte mycket folk vilket är sorgligt. Hoppas man håller ut, det tar väl sin tid innan folk hittar dit.

På Tvärsnytt fick man i kväll se den 700 m långa kön till massvaccinationen mot den nya influensan. Smittskyddsöverläkaren hade vädjat om att barn och barnfamiljer skulle prioriteras denna första allmänna vaccinationsdag. Helt tydligt var att folk inte brydde sig om detta - i filmen av kön syntes idel vuxna människor. Någon intervjuades, hade väntat i tre timmar men inte kommit fram innan vaccinet tog slut. Den samordnande distriktsläkaren intervjuades och verkade lite chockad över situationen - inte utan orsak. Liknande köer väntas i morgon och då finns bara 3.500 vaccinationsdoser att ge.

Vi ska också vaccinera oss, förstås, men inväntar lydigt lägligt tillfälle. "Alla ska få" sade smittskyddsläkaren.

Svampplockning i november!

Att rensa svamp är ett kärt besvär!

I förmiddags vid vår skogspromenad med Zorro fick vi för oss att vi skulle lämna skogsvägen för att leta trattkantareller. Zorro var med på noterna, han vet att om vi hittar svamp och om han då sätter nosen på den så vankas det belöning i form av hundgodis! Och visst hittade vi trattisar, tre hundbajspåsar (oanvända!) fulla - numera finns ju alltid sådana tillgängliga i alla fickor. Så nu har jag rensat dem och en del får bli tillbehör till kvällens chévrefyllda kycklingfilé. Och Klas har bakat bröd.

Så försöker jag sätta mig in i Facebooks kringelikrokar. Finns utbildningar för sånt?

Nu ska jag skriva inbjudan till medlemmarna i S-föreningen. Vi ska ha julfest om en månad, en annorlunda sådan, nämligen utan skinka och janssons. I stället ska vi vara på den afrikanska restaurangen Kilimanjaro och njuta av afrikansk buffé.

Och i januari ska vi sätta igång vårens studiecirkel i föreningen. Den ska idémässigt och organisatoriskt vara en förberedelse för valet 2010.

Damernas detektivbyrå

Igår, på litteraturcirkeln, talade vi inte ett dugg om böcker. Vi drack kaffe och sedan ägnade vi hela träffen åt att se filmen Damernas detektivbyrå. Kerstin hade med sig den. Alla har vi ju läst de fantastiska böckerna av Alexander McCall Smith och nu var det en rolig och rörande upplevelse att se filmen med vackra landskapsbilder, snälla människor som det går väl för och eleka som får sitt straff på ett eller annat sätt. Alla torkade förstulet en tår då och då. Från träffen med litteraturkamraterna gick jag raka vägen till filmuthyrningsbutiken och hyrde samma film, tänkte den som en trevlig upplevelse för Klas. I butiken fanns också filmens fortsättning så, av bara farten, hyrde jag den också.
I går kväll hade vi filmkväll här hemma, Klas och jag. Vi hoppade över matlagningen och gick tvärs över gatan till den asiatiska restaurangen och hämtade kycklinggryta med cashewnötter. Klas tyckte lika mycket om filmen som jag och de andra i litteraturcirkeln, också han torkade bort en liten tår. Den tålde att ses två gånger t o m samma dag! I kväll ska vi se den andra, som heter Kalabalik i Kalahari.
Nu är Klas i Degerfors på förtroenderådsmöte. Förtroenderådet är partidistriktets högsta beslutande organ. I det träffas man två gånger per år. Klas är representant för vår S-förening.
Det är regn och rusk i Örebro idag. Zorro vilar vid mina fötter men jag vet att så snart jag reser mig så tänds en förväntan i hans ögon på en promenad. Han ska inte bli besviken - det är hög tid för dagens andra hundpromenad och nu längre än den tidiga morgonens kiss-promenad.

Glada dagar!

Min morfar Thure Ekelund med mormor Linnéa och döttrarna Maja (min mamma), Elsa och Brita. Bilden tagen 1910.

Det har verkligen varit två glada dagar - nästan helt genomgående. Idag har vi haft sammanträde i nämnden för funktionshindrade - med gladare och trevligare stämning än någonsin. Vi i oppositionen förde fram ett tilläggsyrkande i ett ärende - och fick igenom det helt utan vidare! Trevligt kaffepaus med prat om snälla hundar. Fin information om hur man jobbar enligt barnkonventionen i vårt barn- och ungdomsboende.

Till det glada bidrar också väldigt mycket all respons som jag har fått med anledning av gårdagens artikel om mig i Nerikes Allehanda. Att jag känner så många människor i Örebro! Och att de bryr sig om att hejda mig på gatan och kommentera artikeln. Att okända människor skickar mail och kommenterar den, t o m frågar om råd.
Att en gammal arbetskamrat har spårat upp min morfar och ställer frågor om honom (se kommentar i bloggen igår). Han stog på barrikaderna i det socialdemokratiska Lund när förra seklet var ungt. Jag har kollat i mina gamla böcker om arbetarrörelsen i Lund och har skrivit ett långt svar till Sven.
Och så har jag talat i telefon med goda vännerna Birgit och Sif. Och Sif ska jag hälsa på i Figeholm nästa fredag på väg till Oskarshamn!

I tidningen!

Idag kom den, artikeln om mig i NA. Den var bra, jag hade inte behövt vara nervös. Duktig journalist, Inger Nordahl, som kunde vaska fram så mycket från vårt samtal för ganska länge sen. Jättestor bild av mig i bakgrunden och Zorro MYCKET nära kameran. I denna stora stad på över 125 000 invånare har jag under dagen mött så många som läst artikeln och kommenterat den, dessutom fått flera mail och sms från vänner och bekanta som läst och gillat den. Det får mig att tänka på hur jag som nyinflyttad från Oskarshamn, för 28 år sedan, var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle möta ett bekant ansikte på gatan i den stora staden Örebro. Så är det inte längre och det gillar jag.
Jag gick till pressbyrån och köpte tre ex av tidningen: ett till Katarina, ett till Martin och ett till Gege.
I morse träffade jag på hussen till de hundar som angrep Zorro igår. Jag hade ett långt samtal med honom och vi enades om att han omöjligt kan släppa sina hundar - de ÄR aggressiva. Han lovade att, om de ska gå okopplade i "vår" skog, ska det ske kl 6 eller 7 på morgonen. Det är i alla fall sju andra hundar som njuter av fredlig samexistens på stigarna i denna ödsliga del av skogen. Vi får utgå från att detta lyckas. Han vill säkert väl, denna man.

Attack mot Zorro!

Medan jag intet ont anande gick stavgång med Britta så blev Zorro angripen av två eller tre hundar ute i Karlslundsskogen, där han motionerade tillsammans med Klas. Karlslundsskogens skräckar slog till igen! I skogen går fredliga hundar tillsammans med fredliga hussar och mattar - och så en man med två rottweiler och en dvärgpinscher. Han har noll koll på sina hundar som han ändå låter gå lösa. I våras blev Zorro attackerad vid två tillfällen och Eivors Stina blev uppjagad i skogen. Hela hösten har varit lugn och vi har förstått att mannen och hundarna har gått över fälten bort från skogen där Lena, Eivor, Benita och Kjell, Klas och jag går med våra hundar - som alla är goda kamrater. Men idag, när Klas gick med Zorro kom alla hundarna rusande emot dem med husse 50 m längre bort. Rottweilrarna vräkte omkull Zorro och en av dem bet honom i låret så att det blev ett ordentligt sår. Även Klas fick ett litet hugg när han försökte ta bort de stora hundarna från Zorro. När deras husse kom fram frågade han bara om Zorro blev skadad, punkt och slut.
Jag är jättearg! När jag nästa gång ser den här mannen ska jag ta reda på vad han heter. Om jag dessförinnan ser hans bil ska jag ta registreringsnumret. Jag vill anmäla till polisen vad som skett och mannen måste ju ha sina hundar kopplade eftersom de uppträder aggressivt!

Pensionär på bloggtåget...

Nu blev jag lite nervös. För länge sen blev jag ju intervjuade av en journalist på NA, som hade hört att jag var en "intressant person". När jag efter intervjun tänkte tillbaka på den så kände jag mig inte ett dugg intressant och tänkte att det insåg väl också journalisten. Men på baksidan av dagens tidning står nu: I morgon: Här är pensionären som har hoppat på bloggtåget. Och så en liten bild av mitt rynkiga ansikte. Vad kommer hon att skriva? Vad sade jag - egentligen? Man pratar ju så mycket...
Men "bloggtåget" gillar jag. Sedan jag fick en besöksräknare vet jag att 10-15 personer läser den mer eller mindre regelbundet. Det räcker för mig. Fast det skulle vara väldigt roligt med lite fler kommentarer- det skulle bli något slags feedback.
Min nämndkamrat John har minst 100 besök per dag i sin blogg. Han skrev en gång att han skulle fortsätta att blogga även om ingen följde hans blogg. Ja, kanske, men då skulle det ju vara lika bra att skriva dagbok. Det tror jag ofta att jag ska göra men det rinner snabbt ut i sanden.
Idag höstens första stavgång med Britta. Hennes rygg tillät henne bara att gå en mindre sträcka, men ändå har vi gått 5,5 km enligt min stegräknare. Skönt och trevligt att ventilera stora och små händelser.

Vägen till visdom...

Jag har just läst ut Stefan Einhorns bok Vägen till visdom. Den är milt undervisande, precis som hans tidigare böcker Medmänniskor och Konsten att vara snäll (heter den så?). Budskapet är bland annat att det är inte visdom det som eremiter sitter ute i öknen och ägnar sig åt. Visdom är oupplösligt förenat med samexistens med andra människor. I slutet av boken räknar Stefan Einhorn upp några kriterier på visdom hos en människa, nämligen
- människorintresse
- bred kunskap och erfarenhet
- förmåga att skilja mellan det vi vet och det vi inte vet
- öppet sinne
- förmåga att formulera de rätta frågorna och finna de bästa svaren
- ödmjukhet
- självinsikt
- förmåga att ge goda råd
- förmåga att agera.

Nr tre och fyra ovan tilltalar mig särskilt!
Nu fortsätter jag med Jonas Gardells Om Gud och dessemellan med en deckare, Olle Lönnaeus´ Det som ska sonas, handlar om mord i Tomelilla.
Det har varit en mulen och kulen söndag. Förmiddagen i Karlslundsskogen, där Zorro glad i hågen träffade spanielflickorna Kerstin och Stina och Klas och jag pratade med deras matte Eivor. På eftermiddagen gick jag med Zorro längs ån uppströms och nedströms, en två timmar promenad medan skymningen föll.
Nu har vi planerat teaterbesök med Lars och Bian i början av december och jag gläder mig redan åt att besöka Katarina och pojkarna i Oskarshamn om två veckor. Då får jag också vara med och fira Magnus´ födelsedag, han fyller 21.

Lagottoutflykt

Idag var det kusinträff, dvs utflykt i lagottoklubben - och det var Zorros "kusiner" det gällde. Sex glada hundar med hussar och mattar vandrade i skogen, dvs hundarna sprang snarare än vandrade. Två hundar var helt nya för oss, båda sex månaders valpar och en var dessutom vit - som Zorro. Så fikade vi och så tränade vår outtröttliga aktivitetsledare med oss en stund. Zorro vill inte "sitta kvar" när jag lämnar honom för inkallningsövning. Hemma går det jättebra och utanför soprummet också men ute bland andra hundar är det kanske för riskabelt. Så det är min hemläxa till nästa träff.
Jag tog flera bilder där på kusinträffen. Alla blev helt misslyckade, mörka och konstiga. Jag undrar om det är fel på kameran eller på personen bakom den... Tål att tänka på.
I eftermiddag har jag ägnat mig åt att skriva ner det jag känner som angeläget att genomföra i verksamhetsplanen för 2010 i nämnden för funktionshindrade. Vi för fram det som tilläggsyrkande - men jag vet ju redan att vi inte får igenom ett enda dugg av detta, i opposition som vi är. Viktigt ändå att visa vad vi tycker. Nu ska jag testa det jag skrivit på s-/v-gruppen på måndag så får vi se om det är OK och om det finns andra idéer.

Om dolda normer

Igår skrev jag om att jag tror att samtalen med invandrarna i Eva-gruppen kan ha ökat deras förståelse för livet i Sverige. Men det är ju ändå bara en droppe i det stora hela. Idag läser jag i Nerikes Allehanda (tyvärr finns inte artikeln i tidningens nätupplaga) att regeringen startar en utredning om att tillskapa en särskild samhällsorientering för nykomna invandrare. Det tycker jag är jättebra! Inte blir det sämre av att Erik Amnå, här på Örebro universitet, har fått uppdraget att komma med förslag på innehåll och form för samhällsorienteringen. Jag tror som Erik Amnå, som bl a säger "jag tror att det är rätt många som inte får klart för sig vilka dolda normer som finns i samhället. Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta."
Invandrares integration i deras nya hemland är åtminstone den näst viktigaste frågan i dagens politik, tycker jag.
Den första snön kom igår. Idag har det varit blåsigt och ytterligare snö - och mer snö är på väg enligt NA. Nu mörkt och kulet. Klas och jag ska så småningom iväg till Arbetarekommunen. Vi har medlemsmöte där och ska diskutera utkast till valprogram, som är ute på remiss. Där står pinsamt lite om invandrares integration...
Nytt datum för spökvandring och -middag: den 21 mars. Den förra tiden föll på att det inte går att hoppa omkring med kryckor i Gamla stan...

Eva-gruppen

Dagen började (efter blåsig morgonpromenad med Zorro) med möte i Eva-gruppen, dvs den grupp där föreningskamraten Arne och jag varje onsdag träffar ett antal invandrare. Syftet är att hjälpa dem med träning i svenska språket. Arne och jag lär oss oändligt mycket av dessa samtal, jag hoppas att också våra samtalspartners gör det. Idag deltog en kvinna från Syrien, en man och en kvinna från Afganistan och en man från Kurdistan-Irak. Under två timmar hinner man tala om mycket. Idag handlade samtalet om situationen i Afganistan, om den nya influensan, om mäns våld mot kvinnor, om mat - och kvinnan från Syrien bjöd oss på nylagad cous cous. Mannen från Afganistan var ny i gruppen. Han berättade att han aldrig gått i skolan, att han hade en godisaffär i Kabul, kom till Sverige i början av 2000-talet med fru och fyra barn. De båda äldsta barnen läser nu till tandläkare. Vi pratade om hundar (jag visade bild av Zorro) och de båda från Afganistan berättade att man i Kabul höll hundar som vakthundar. När hussar och mattar flydde undan kriget blev hundarna kvar på gatan, där de nu går omkring och attackerar människor. Jag tror att dessa samtal bidrar till att öka de invandrades insikt i och förståelse för sättet att leva i Sverige - precis som de ökar vår förståelse för deras tidigare liv och de seder och bruk (och fördomar) som de fört med sig till Sverige.
Men så mycket kapacitet som inte kommer till användning genom denna stora arbetslöshet!
I eftermiddag sammanträde i programnämnden och i kväll valberedning. Vi jobbar fortfarande med riksdags-. landstings- och kommunfullmäktigelistorna.

Höstutflykt

Majny, Irene, Gun och Kerstin

Litteratur- och skönhetscirkeln Biet har gjort sin höstutflykt idag. Hela dagen. Fem av oss sju for iväg i Kerstins bil i morse. Vårt mål var Grythyttan och Hällefors. Första anhalten var Måltidens hus eller Örebro universitets gastronomiska fakultet. En fantastisk studiemiljö för unga människor som ska bli sommelierer, kockar eller servicemänniskor inom restaurang och hotell. Vi strövade runt i det vackra huset. När vi kom till den "gastronomiska teatern" var salen fylld av unga människor som just jobbade med grundkursen i vinprovning. Vi stog utanför den öppna dörren och såg säkert avundsjuka ut. En man, som säkert var deras lärare, kom förbi och berättade vad utbildningen handlade om: att lära sig vilka viner som kommer från vilka länder, analysera och minnas smak, doft etc. Som en hel föreläsning fick vi.

Lunch åt vi i ett café vid torget i Grythyttan, välbesökt och stort sortiment.
Så fortsatte vi till Hällefors och Formens hus. Jag hade bokat in oss men utan guidning (sådan skulle kosta 3.000 kr). Även här hade vi tur: ungdomar från högskolan i Karlstad var där och de hade en guide till förfogande. Vi hängde på och fick 1 1/2 timmes föreläsning tillsammans med ungdomarna om utvecklingen inom design och form årtionde för årtionde under hela 1900-talet.
Före besöket i Formens hus hann vi med en snabb runda i Mästarnas park med skulpturer av Bror Hjort, Christian Eriksson m fl namnkunniga personer. Där tog jag bilder med min mobil och de blev inte alls dåliga! Kolla själv här uppe!
En jättefin och innehållsrik dag tillsammans med goda vänner. Men vid sidan av våra egna upplevelser fäste jag mig vid vad engagerade och uppfinningsrika människor (läs Carl Jan Granqvist och Pentti Supponen) kan göra med en bygd som hotas av åldrande och utarmning!

I kväll har så Klas och jag varit på föreläsning om hundars språk. Ganska intressant men inte med det innehåll jag hade förväntat mig, jag som trodde att jag skulle få lära mig att tolka Zorros och andra hundars signaler.

November

Men nu är det väl nästan vinter, väl - 1 november! Bara en enda grad varmt i morse när jag gick på tidig hundpromenad. För bar en vecka sedan gick jag kortärmad och i sandaler, nu har jag letat fram långkalsonger, mössa och handskar. Men det är ju bara att gilla läget - det vänder snart!
Ett lugnt veckoslut. Förmiddagar i Karlslundsskogen med Klas och Zorro. I dag gjorde jag ett långt spår i skogen, tyckte det var längesedan som Zorro fick "jobba". Han klarade det galant och jag upphör aldrig att förvånas över hur säkert han travar iväg i sin spårsele och med mig efter i spårlinan. Belöningen är ju en plastpåse med korvbitar vid målet - och det hittar han jättelätt.
Nu har jag läst handlingarna till programnämndssammanträdet på onsdag och jag har skrivit ett långt protokoll från senaste styrelsemötet i s-föreningen. Samt lyssnat färdigt i MP3-spelaren på Mordet på Orientexpressen. Nu ska jag böra läsa Stefan Einhorns senaste bok Vägar till visdom.
Jag har också just skrivit ett klagobrev till partisekreteraren Ibrahim Baylan. Vår förening gjorde ett, sedan länge planerat, studiebesök på partihögkvarteret för några veckor sedan (ja, jag var ju inte med pga hund och gipsat ben). Besöket var en besvikelse för dem som deltog - man kände sig faktiskt inte ens välkommen! Det gillar vi inte och nu har jag alltså formulerat vårt missnöje i ett brev. Vill man behålla sina medlemmar får man faktiskt vara lite tillmötesgåend!
Bredvid på fönsterbänken här i mitt arbetsrum står en julkaktus (?) med minst 50 stora vita knoppar. Den har stått bortglömd på balkongen hela sommaren och jag tog in den när den, via sina knoppar, protesterade mot detta. Jag ska ta en bild av den när den har slagit ut för att göra Er avundsjuka!
I morgon börjar en ny, ganska aktiv vecka, tisdag är det heldagsutflykt i litteraturcirkeln Biet. Vi ska till Hällefors, först till Måltidens hus i Grythyttan, sedan till Formens hus i Hällefors och dessemellan ska vi äta lunch...

Aktiv politikdag

Nu har jag just kommit hem från en diger arbetsdag, elva timmar politik. Dessförinnan kort morgonpromenad med Zorro, som går perfekt "fot" till sin mattes stolthet och glädje. Dagsprogram: kl 10-12 ekonomiutskott i nämnden för funktionshindrade, snabbt hem för lunch som Klas fixat till, kl 13-15.30 tillbaka till nämnden för funktionshindrade för presidium, snabbt hem för tio minuters pustande, sedan till rådhuset kl 16-18.45 för föreningsutskott och träff med sex föreningar som sökt bidrag, ut från rådhuset kl 18.45, där Klas och Zorro väntar för vandring till Anki och styrelsemöte i s-föreningen kl 19-21. Nu går det runt i huvudet. Men styrelsemötena är mer vänträffar än formella möten, även om vi strikt håller oss till en dagordning och jag senare skriver protokoll om vad som avhandlats.
I morgon har jag inga engagemang, ska bara ringa och gratulera Maja, som fyller 12!

Klas 70 år

I tisdags, dagen efter vår hemkomst från Cypern, var det Klas´ födelsedag. Det blev en trevlig dag. Det fanns ju inte tid för bak och stök utan vi hade beställt ett fat med kallskuret kött och ett med exotiska frukter, i förväg köpt ost, oliver, färdig potatisgratäng, fryst in två hembakade chokladtårtor. Så lade vi i en extra bordsskiva, dukade och så kom Lars och Bian, våra vänner från s-föreningen och från bostadsrättsföreningen. Med hans barn och barnbarn hade vi ju redan firat.

Från Lasse och Britt i Ytterby kom en så vacker blombukett komponerad med blommor i olika gula nyanser, jag vill visa den här.

Zorro på hundpensionat

När ni har läst inlägget som jag skrev alldeles nyss så undrar ni väl alla hur Zorro hade det under vår egoistiska vecka. Ja, han var ju på hundpensionat. Det var väldigt knepigt för oss att lämna honom, t o m så att Klas missade två avfarter på väg till hundpensionatet - säkert något djupt psykologiskt! Pensionatsvärdinnan var helt odramatisk och försäkrade att han skulle tycka om att vara där, få lekkamrater och vara befriad från hemmets regelverk. För säkerhets skull hade ju Kerstin, Zorros fadder, lovat att genast hämta honom om det inte skulle fungera.
Helt lugn blev jag först när jag inför hemresan skickade sms till pensionatet att vi skulle bli försenade (två timmar) och fick sms till svar där det stog: "Allt är jättebra med Zorro. Han har varit så glad och lekfull och så snäll och trivsam."
Och när vi, i mörkret, kom till hundpensionatet var glädjen stor. Zorro hoppade och skuttade och vi var rörda näst intill till tårar...
Så var allt som vanligt men på småtimmarna kom Zorro in i sovrummet, gick först till Klas och pussade och pussade honom, sedan till mig för samma procedur. Kanske hade han vaknat och kommit att tänka på att han var hemma i sitt hem...

... och åter hemma.

Den här åsnan tillhörde inte ressällskapet men den var såå söt

Middag

Annie bistår clownen i hans experiment

Vi fikar i Larnaca

I Ocean Aquarium

Födelsedagstårta med tomtebloss och parasoll

Skön vecka på Cypern tillsammans med Klas, hans barn och barnbarn. Jag vill försöka visa den genom bilder här i bloggen.

Vi hade det varmt och skönt, 8 grader varmare än vanligt så här års sade någon och det var minst 30 grader varje dag. Vattnet var alldeles kristallklart - bad varje dag. "All inclusive", vilket gjorde att inga funderingar behövdes om vem som ville äta vad och var vi skulle äta. Hotellets restaurang serverade frukost-, lunch- och middagsbufféer varje dag så det fanns mat för alla smaker. Så vi gick mellan våra små hotellägenheter, restaurangen och playan och tillbaka igen. På kvällarna var det underhållning. En enda utflykt gjorde Klas, Torbjörn och jag: till Larnaca.

Klas och hans söner gjorde en längre vandring, till turkiska gränsen. Där höll de på att bli tagna av polisen eftersom Klas tog upp sin kamera intet ont anande. Vakternas arga skrik fick honom att snabbt radera bilderna.

Där på stranden hann jag läsa flera böcker. Först Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Den, liksom hennes fjolårsbok Tillsammans är man mindre ensam, är det underbaraste man kan läsa! Så läste jag Kalifatides Vänner och älskare (den kändes lite tam efter Gavalda), lyssnade på Agatha Christies Mordet på Orientexpressen i min Mp3-spelare, började på Jonas Gardells Om Gud (helt fantastisk och man förstår att boken gjorde Gardell till teologisk hedersdoktor) och läste Pasilinnas Snablar på planet hem. Det kallar jag väl använd tid!

Med foten gick det bra. Utan gips men med stödstrumpa och krycka kunde jag gå på korta promenader. En dag vandrade hela sällskapet iväg några km till ett Akvarium där vi såg konstiga fiskar, krokodiler och pingviner.

Och så firade sönerna Klas födelsedag och vi alla firade Annies 7-årsdag. Present från barn och barnbarn var en ballonguppstigning från lämplig plats i Örebro.

På väg...

Nu far vi iväg till Cypern. Väskor packade, Zorro installerad på hundpensionat. Vägen dit blev extra lång, Klas var stressad och missade två avfarter längs nya E 18. Vi kom ett stycke in i Värmland! Pensionatsvärdinnan hann ringa och fråga vart vi tog vägen. Till slut kom vi fram och möttes av ett skällande. Zorro såg ut som ett frågetecken och ville hålla sig bekom oss. Men han installerades i sin box och vi drog oss mot bilen. Medan vi pratade med värdinnan hörde vi hans ylande... Men värdinnan var trösterik och menade att han snart skulle acklimatisera sig och alldeles strax skulle hon ta ut honom till en rastgård tillsammans med två Jack Russeldamer. Hon var säker på att det skulle fungera men ringer annars vår "bakjour" Kerstin, som kommer som ett skott och hämtar hem honom.
Som att lämna barn på dagis, sade Klas. Och säkert så. Nu är det tomt här hemma men precis när vi har fikat far vi iväg till flygplatsen. Där väntar Staffan och Torbjörn och Mattias med familj.
Om det finns tillgång till internet på hotellet så skriver jag väl i bloggen och berättar vad vi har för oss. För säkerhets skull har jag med mig kopplingen mellan kameran och datorn - om det går att överföra bilder därifrån.
I annat fall: hem igen nästa måndag, dagen före Klas födelsedag!

Förklaring till nästa rubrik

Min bloggs värde är dess bilder, tycker jag. Det är som man säger: en bild är värd mer än tusen ord. På länge har jag inte kunnat få fram bilder, de har i bloggen förvandlats till flera rader med bokstäver och andra tecken. Hos Google fanns ingen hjälp att få, men hos Elisabeth, min duktiga systerdotter. Det var precis som Du skrev, Elisabeth. Jag klickade där Du föreslog och provade genast med gatumusikanten. Se, det gick.
Halvt knäckt, bloggmässigt, av min vrenskande blogg, fast det var ju mitt eget fel, så har jag inte skrivit något på flera dagar.
Vad har då hänt? Ja, i onsdags var det heldag i nämnden för funktionshindrade. Dialog med cheferna på förmiddagen, nämndsammanträde på eftermiddagen. Vi (S och V) lade fram eget yrkande i en fråga, majoriteten (dvs övriga partier) avslog det utan att ens läsa igenom vårt förslag. Man kan ju tycka att de kunde åtminstone låtsats överväga vårt förslag. Men så är spelets regler tydligen...
På kvällen var det valberedning inför riksdags- kommunfullmäktige- och landstingsfullmäktigelistorna. Utifrån alla namnförslag som kommit in från s-föreningarna ska vi utforma listor på vilka personer som ska tas med på listorna och i vilken ordning de ska placeras. Det ska vara en allsidig representation vad gäller kön (varannan damernas), ålder, etnicitet, bosättning (stad, landsbygd), en lång process.
I torsdags var det ekonomiutskott och på eftermiddagen städning.
Och igår var det dags för borttagning av gips. Känns skönt! Med mig hem fick jag en bild av mitt skadade ben, jag får väl rama in och sätta upp den på väggen... I stället har jag nu en "dubbel stödstrumpa" som jag inte kan sätta på själv. Mina kontakter i äldreomsorgen är ju 30 mil borta så det är tur att Klas är händig!
Igår kväll hade vi den forna försäkringsdelegationen här på middag. Vi var åtta personer, vi åt saltbakad lax och Sirpas blåbärspaj och det var väldigt trevligt.
Idag är det lördag, ju. Jag har varit på morgonpromenad med Zorro. Solen skiner. Nu ska vi alla ut i skogen. I kväll ska Klas och jag lyssna på Mark Levengood, som kommer till konserthuset och berättar. Zorro får passa huset!

Tack till Elisabeth

Gatumusikanter

Igår sen eftermiddag, när jag var på väg på presentköparexpedition (Klas fyller ju år snart) så hörde jag på långt håll de vackraste flöjttoner. På Drottninggatan stod tre indianer (?) i full fjäderskrud och spelade. Jättefint, så skulle det vara oftare. Annars präglas gatubilden mer av unga flickor som sitter vid husväggar insvepta i en filt och tigger pengar. Ofta ser man en ung man i närheten, ibland talar de med varandra på ett främmande språk. Det är smärtsamt att se dessa flickor och ännu smärtsammare att tänka på hur det egentligen har det. Vi tog upp detta i kommunala gruppen för en tid sedan. Torgny, som sitter i en av socialnämnderna, sade att man försöker kontakta dem både från socialtjänsten och från polisen - men de är vuxna och det är inte förbjudet att tigga. Torgny avslutade med "hur de har det vill ni inte veta...".
Men dessa tre män spelade skickligt och vackert. Av dem blev man glad och det kändes naaturligt att lägga några pengar i deras hatt på marken. De sålde också halsband, jag köpte ett med en huggtand invirad i silvertråd och hängande på ett tunt lädersnöre - fast tanden var säkert inte äkta. Jag har skickat den till Erik, som fyller 14 på söndag. Han får lite annat också.
I morgon ska jag gå och byta min läsecirkelbok. Jag har läst Carsten Jensens Sista resan. Den är en fortsättning på hans fantastiska bok Vi, de drunknade. Den här boken handlar om en person som var en bifigur i den förra: marinmålaren Carl Rasmussen. Han och hans familj är skildrad under sitt riktiga namn. Jag kan ju googla på honom, slår det mig plötsligt.
I morgon är det också heldag i nämnden för funktionshindrade. Klas har miljönämnd på förmiddagen. Zorro ska gå på promenad med Britta.
Nu försökte jag ta in en bild av en av indianerna, med fjäderskrud och allt. Resultatet blev en massa bokstäver och tecken, så egendomligt.

Höstlördag

Strålande vacker höstdag, sol, molnfri alldeles blå himmel. Torghandel, vilket utbud!Medan vi valde bland grön- och rotsakerna träffade Zorro en sann hundvän. Det var en man som hukade sig ner, klappade och kliade, blev slickad i örat och gillade det. Zorro trivdes!
Förmiddagspromenad i Karlslundsskogen och Zorro fick se sitt livs tre (!) första älgar. Först gick en älgko över skogsvägen och längre fram en älgko med kalv. Zorro stannade konfunderad och bara tittade. En kort sekund blev jag rädd att han skulle ägna sig åt älgjakt, men inte! Så träffade vi på en ny kamrat, en labradortik, med sina två mattar. Hundarna lekte länge och först när Zorro tyckte det var dags att para sig vandrade vi vidare. Så luktade det sork (?) vid vägkanten och Zorro tyckte att han skulle gräva upp hela vägbanken för att få se (?) den. Den vita hunden var plötsligt svart på fötter och huvud. Hem för shamponering och han är nu så vit och väldoftande att det är en fröjd åt det.
Nu har jag läst nämndhandlingar inför gruppmöte måndag och nämnd för funktionshindrade på onsdag. Och nu ska jag laga lördagsmiddag, ny rätt som vi hittade i DN igår: fläskfilé med hirs- och polkasallad. Det där med "polka" syftar på att DN tycker att man ska riva randiga rödbetor till salladen. Vi har helröda, det smakar säkert likadant!

Namnsdag!

Jag har faktiskt namnsdag idag. Katarina sms:ade tidigt (ledig från jobbet men ändå uppe tidigt!) och gratulerade. Med förundran läste jag upp för Klas som trodde att det var Veronicadagen. Dock heter ju inte jag utan syster Gege Veronica, som f ö är ett väldigt vackert namn. Så jag fick ju titta efter i tidningen och upptäckte att det var Inger-dagen. Förr fanns ingen Inger-dag så jag identifierar mig inte med namnsdagar men det var roligt att bli gratulerad. Det blev jag också senare och då av väninnan Kerstin.
Kerstin påpekade dessutom att jag hade fel igår då jag skrev att det inte finns Nina Ottosson-spel för katter. Jag får kolla bättre nästa gång jag går till hund- och katt-affären.
Det har varit en strålande vacker höstdag, lite kylig men med en intensivt blå himmel. Jag gick en tvåtimmars promenad med Zorro längs ån uppströms och tillbaka nerströms. Klas var hos tandläkaren och sedan på sitt gym.
Min dag började tidigt, redan halv nio deltog jag i en s k kollegial granskning av hur Örebro kommun jobbar med barnkonventionen. Fler kommuner bildar ett s k partnerskap där man samråder om hur man ska medvetandegöra barnkonventionen i all kommunal verksamhet. Så följer man upp hos varandra genom s k kollegial granskning. Så dem vi mötte var en man som jobbar hos barnombudsmannen och ett antal personer från skånekommuner. För min del gällde det ju hur Förvaltningen för funktionshindrade jobbar. Jag hade förberett mig genom att besöka barn- och ungdomboendet och genom att tala med några av cheferna i andra delar av förvaltningen. Jag blev imponerad av det jag fick veta - barnkonventionens innehåll är ett förhållningssätt i alla sammanhang som gäller barn med funktions-
nedsättning. Jag tror att vår förvaltning har kommit långt här!!! Roligt.

Nina Ottosson

Häromdagen skrev jag om Zorros kvällslek med något av de sex Nina Ottossonspel som han har. Gege undrade om de finns för katter. Nej, inte precis Nina Ottossonspel - hon är själv en hundmänniska och har utarbetat spelen utifrån det. Däremot fanns det något liknande, men lite plastikt, såg jag när jag idag var inne i Hund och katt-affären. Du får kolla, Gege, när Du kommer hit. I alla fall, de spel som finns med i länken här ovan, de har Zorro och han gillar dem jättemycket trots att det går på ren rutin att lösa problemen i dem.

Eva-projektet

Har jag berättat om Eva-projektet? Det är ett EU-projekt som ABF driver för stöd till invandrarkvinnors integrering i det svenska samhället. En del av det är jag med i: träff varje onsdagförmiddag med sju invandrare, mest kvinnor. Syftet är att ge dem tillfälle att tala svenska. De har alla varit i Sverige i så där tio år, gått i svenska för invandrare, men har inte tillfälle att tala svenska eftersom de inte har jobb.
Jag lär mig mycket på dessa träffar - om andra kulturer, om att barnen lär sig tala svenska och inte har ord på hemlandets språk när de ska berätta om sina upplevelser, om svårigheten att hantera barnens "krav" på samma märkeskläder som deras svenska kamrater har - trots att pengarna egentligen inte räcker till. Och mycket annat. Och alla är ledsna över att de inte talar bättre svenska.
En kurdisk man berättade att 90% av alla invandraräktenskap spricker. De ingås i hemlandet som en överenskommelse mellan de ungas föräldrar. Mannen kommer först till Sverige, hustrun och barnen kommer så småningom efter. När hustrun upptäcker att hon kan få bidrag till sin och barnens försörjning tar hon ut skilsmässa. Den här mannen har en fru som jobbar heltid. Han har löst det så att han har hand om både sitt och hustruns bankkort, han sköter ekonomin i sin helhet, handlar mat och kläder. Så bevaras hans äktenskap, menar han.
Jag är inte ensam svensk i gruppen. Min föreningskamrat Arne leder gruppen och ibland är en socionompraktikant med. Man är ganska utpumpad när de två timmarna har gått, man får lyssna väldigt aktivt för att förstå det som sägs på en ganska stapplande svenska. Men vi håller hela gruppen aktiv och de talar och talar.