Lejonets unge

Vi har varit på teatern och sett en pjäsen Lejonets unge, skriven 1895 av Frida Stéenhoff. I programmet står att pjäsen handlar om "skulptrisen Saga Leire som revolterar mot samhällets konventioner när hon väljer konsten, friheten och kärleken framför äktenskapet". Man kan förstå att pjäsen väckte starka känslor hos samhällets "bevarare" då den skrevs. Frida S gör upp med flera konventioner: den att en biskopinna, som inte själv är troende, borde försvinna från biskopshuset, den att en ung flicka använder en naken ung man som modell i sitt skulpterande, den att biskopen för sitt ämbetes skull måste förskjuta sin brorson som väljer att leva "i synd" med sin flickvän.
Men främst lyfter Frida S fram problemet i dåtiden, nämligen barn utom äktenskapet: en ung flicka av god familj blir gravid sedan hon "gett efter" av en impuls. Den blivande fadern är en parentes och knappt det. I stället finns en man som länge älskat henne och som nu blir hennes stöd och så småningom make. Flickan åker utomlands och föder barnet. Hennes bror tar på sig faderskapet och sprider ut att barnets mor är försvunnen eller död (jag fattade inte vilket). Han anses mycket ädel som bryr sig om "sitt" barn. Han placerar nu barnet hos sin syster och hennes man (dvs biologisk mor och styvfar) som genom barnets uppväxt kallar dem för faster och farbror.
Den bästa repliken i pjäsen, sagd av biskopen/styvfadern (fast jag minns den inte ordagrannt): det är genom förändring i sitt hjärta som man åstadkommer förändringar ute i samhället.

Så har vi varit på den årliga bokmässan på slottet. Lyssnat på Håkan Nesser - en mycket god talare - och köpt böcker.
Och både teaterbesöket och bokmässebesöket har vi gjort tillsammans med Maggan och Bengt som kommit "inåt" från Vetlanda.
Men viktklubbens invägning i morgon blir en skräckens stund efter helgens ätande och drickande...