Italiens släktroman

Jag läser nu en fatastiskt bra bok. Den heter Tusen år har jag funnits här och är skriven av Mariolina Venezia. I boken berättar en mormor, Candida, för sitt sjuka barnbarn om sin släkt ett par generationer bakåt. Släktens öden speglas av den politiska situationen under 1800-talet. Boken är dramatisk och ibland dråplig - sammantaget en ren njutning att läsa.
I boken är särskild personskildringen fantastisk, se bara när författaren skildrar Candidas fars frustration över att plötsligt ha sin svärmor och sin hustrus syskon boendes i sitt hus: Modern Concetta, som liten och tyslåten gled omkring och dök upp som från ingenstans. Hon såg på honom med sina barnaögon i det pergamenterartade ansiktet utan att säga något. Och systern Angelica, en skönhet med vit och rosaskimrande hy, stora ögon, mörkt lockigt hår med kopparglänsande stänk. Hon mognade för varje dag som sådana där vit-röd-gula äpplen, fulländat runda och större än alla andra, med blankt skal och en underbar doft som blir alltmer intensiv för varje dag. Välsmakande, utsökte, delikata, så goda att man först inte vågar äta av dem och sedan inte kan tänka sig något annat. Även brodern Oreste bodde i huset och blev uppassad och betjänad som en pascha. Han var lat och elak och ägnade sig mest åt att vårda sina tunna krusade mustascher, och allt som oftas åt att explodera i ogrundade vredesutbrott. Och så systern Giuseppina som ingen någonsin visste var hon höll hus och som hade gulaktig hy och svarta stickiga hårstrån på överläppen.
Idag har vi skogspromenerat med Z tillsammans med en annan lagotto, Bliss, och hennes husse Michael.