Geges och Sigges fina röda katt är död. Han var gammal, fick diabetes och därför insulin (t o m som injektion). Så blev han sämre och sämre. Veterinären diagnostiserade en tumör och nu lever han inte längre. Elisabeth skriver så fint om honom och hans nya liv i katthimlen. Hon illustrerar med en bild från hans krafts dagar - en så vacker katt.
Birgits farmor Klara - syster till min mormors mor Lotten - brukade säga (har Birgit berättat): Man ska inte gråta över luden tass. Det ÄR lättare sagt än gjort, visserligen ett djur men ändå en familjemedlem. Detta känner jag klart och tydligt först nu när jag själv har en hund som familjemedlem. Men det är också som min väninna Sif säger: man måste orka med att låta ett djur avsluta sitt liv när det blir obotat sjukt - av hänsyn till djuret. Och det har ju Gege och Sigge mäktat med nu. Och det är klart att de är ledsna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar