Gatumusikanter

Igår sen eftermiddag, när jag var på väg på presentköparexpedition (Klas fyller ju år snart) så hörde jag på långt håll de vackraste flöjttoner. På Drottninggatan stod tre indianer (?) i full fjäderskrud och spelade. Jättefint, så skulle det vara oftare. Annars präglas gatubilden mer av unga flickor som sitter vid husväggar insvepta i en filt och tigger pengar. Ofta ser man en ung man i närheten, ibland talar de med varandra på ett främmande språk. Det är smärtsamt att se dessa flickor och ännu smärtsammare att tänka på hur det egentligen har det. Vi tog upp detta i kommunala gruppen för en tid sedan. Torgny, som sitter i en av socialnämnderna, sade att man försöker kontakta dem både från socialtjänsten och från polisen - men de är vuxna och det är inte förbjudet att tigga. Torgny avslutade med "hur de har det vill ni inte veta...".
Men dessa tre män spelade skickligt och vackert. Av dem blev man glad och det kändes naaturligt att lägga några pengar i deras hatt på marken. De sålde också halsband, jag köpte ett med en huggtand invirad i silvertråd och hängande på ett tunt lädersnöre - fast tanden var säkert inte äkta. Jag har skickat den till Erik, som fyller 14 på söndag. Han får lite annat också.
I morgon ska jag gå och byta min läsecirkelbok. Jag har läst Carsten Jensens Sista resan. Den är en fortsättning på hans fantastiska bok Vi, de drunknade. Den här boken handlar om en person som var en bifigur i den förra: marinmålaren Carl Rasmussen. Han och hans familj är skildrad under sitt riktiga namn. Jag kan ju googla på honom, slår det mig plötsligt.
I morgon är det också heldag i nämnden för funktionshindrade. Klas har miljönämnd på förmiddagen. Zorro ska gå på promenad med Britta.
Nu försökte jag ta in en bild av en av indianerna, med fjäderskrud och allt. Resultatet blev en massa bokstäver och tecken, så egendomligt.