Vem läser din blogg?

Så frågade journalisten, som kom hem för intervju. Ja, sedan jag fick statistikmätaren installerad så vet jag att ungefär femton personer per dag kollar den här bloggen. Däremot tror jag inte att någon enda person följer den politiska bloggen, som jag dessutom skriver så sporadiskt i. Jag är inte en tillräckligt arg oppositionspolitiker för att få till en intressant politisk blogg. Inte som min partikamrat John som har 100 läsare per dag men så är bloggandet, i och för sig, också en viktig del av hans jobb som politisk sekreterare. Jag tänker inte skriva mer i ingergochpolitiken-bloggen! I alla fall inte nu.
Jo, det kom faktiskt en journalist hit hem och intervjuade mig för ett "porträtt" i Nerikes Allehanda. Hon ringde häromdagen och berättade att någon hade sagt att jag är en intressant person. Jag blev synnerligen häpen - och ganska smickrad - och accepterade. Jag var inte ens frestad att fråga vem som tipsat henne - jag vet ju att det är ett svårt brott att försöka få en journalist att röja sin källa.
Det blev en långt samtal - hon var här i två timmar. Aldrig nånsin har jag väl berättat så mycket om mig själv. "Var din barndom lycklig?" var en av de första frågorna. Där blev jag ställd, jag har aldrig tänkt i de termerna. Barndomen var väl som den var, ömsom si och ömsom så. Det var stora krav på att man skulle vara duktig och inte vara besvärlig - jag kan tänka mig att det har satt sin prägel på mitt sätt att vara.
Sen, när journalisten hade gått, övergick raskt företagsamhetens friska rodnad i eftertankens kranka blekhet: har jag sagt för mycket. Det visar sig...
Idag var det fotografering till "porträttet", i Karlslund med Zorro. Men han var inte så samarbetsvillig, ville hellre springa så fritt som han brukar vid skogspromenaderna.