När ni har läst inlägget som jag skrev alldeles nyss så undrar ni väl alla hur Zorro hade det under vår egoistiska vecka. Ja, han var ju på hundpensionat. Det var väldigt knepigt för oss att lämna honom, t o m så att Klas missade två avfarter på väg till hundpensionatet - säkert något djupt psykologiskt! Pensionatsvärdinnan var helt odramatisk och försäkrade att han skulle tycka om att vara där, få lekkamrater och vara befriad från hemmets regelverk. För säkerhets skull hade ju Kerstin, Zorros fadder, lovat att genast hämta honom om det inte skulle fungera.
Helt lugn blev jag först när jag inför hemresan skickade sms till pensionatet att vi skulle bli försenade (två timmar) och fick sms till svar där det stog: "Allt är jättebra med Zorro. Han har varit så glad och lekfull och så snäll och trivsam."
Och när vi, i mörkret, kom till hundpensionatet var glädjen stor. Zorro hoppade och skuttade och vi var rörda näst intill till tårar...
Så var allt som vanligt men på småtimmarna kom Zorro in i sovrummet, gick först till Klas och pussade och pussade honom, sedan till mig för samma procedur. Kanske hade han vaknat och kommit att tänka på att han var hemma i sitt hem...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar