Aktiv politikdag

Nu har jag just kommit hem från en diger arbetsdag, elva timmar politik. Dessförinnan kort morgonpromenad med Zorro, som går perfekt "fot" till sin mattes stolthet och glädje. Dagsprogram: kl 10-12 ekonomiutskott i nämnden för funktionshindrade, snabbt hem för lunch som Klas fixat till, kl 13-15.30 tillbaka till nämnden för funktionshindrade för presidium, snabbt hem för tio minuters pustande, sedan till rådhuset kl 16-18.45 för föreningsutskott och träff med sex föreningar som sökt bidrag, ut från rådhuset kl 18.45, där Klas och Zorro väntar för vandring till Anki och styrelsemöte i s-föreningen kl 19-21. Nu går det runt i huvudet. Men styrelsemötena är mer vänträffar än formella möten, även om vi strikt håller oss till en dagordning och jag senare skriver protokoll om vad som avhandlats.
I morgon har jag inga engagemang, ska bara ringa och gratulera Maja, som fyller 12!

Klas 70 år

I tisdags, dagen efter vår hemkomst från Cypern, var det Klas´ födelsedag. Det blev en trevlig dag. Det fanns ju inte tid för bak och stök utan vi hade beställt ett fat med kallskuret kött och ett med exotiska frukter, i förväg köpt ost, oliver, färdig potatisgratäng, fryst in två hembakade chokladtårtor. Så lade vi i en extra bordsskiva, dukade och så kom Lars och Bian, våra vänner från s-föreningen och från bostadsrättsföreningen. Med hans barn och barnbarn hade vi ju redan firat.

Från Lasse och Britt i Ytterby kom en så vacker blombukett komponerad med blommor i olika gula nyanser, jag vill visa den här.

Zorro på hundpensionat

När ni har läst inlägget som jag skrev alldeles nyss så undrar ni väl alla hur Zorro hade det under vår egoistiska vecka. Ja, han var ju på hundpensionat. Det var väldigt knepigt för oss att lämna honom, t o m så att Klas missade två avfarter på väg till hundpensionatet - säkert något djupt psykologiskt! Pensionatsvärdinnan var helt odramatisk och försäkrade att han skulle tycka om att vara där, få lekkamrater och vara befriad från hemmets regelverk. För säkerhets skull hade ju Kerstin, Zorros fadder, lovat att genast hämta honom om det inte skulle fungera.
Helt lugn blev jag först när jag inför hemresan skickade sms till pensionatet att vi skulle bli försenade (två timmar) och fick sms till svar där det stog: "Allt är jättebra med Zorro. Han har varit så glad och lekfull och så snäll och trivsam."
Och när vi, i mörkret, kom till hundpensionatet var glädjen stor. Zorro hoppade och skuttade och vi var rörda näst intill till tårar...
Så var allt som vanligt men på småtimmarna kom Zorro in i sovrummet, gick först till Klas och pussade och pussade honom, sedan till mig för samma procedur. Kanske hade han vaknat och kommit att tänka på att han var hemma i sitt hem...

... och åter hemma.

Den här åsnan tillhörde inte ressällskapet men den var såå söt

Middag

Annie bistår clownen i hans experiment

Vi fikar i Larnaca

I Ocean Aquarium

Födelsedagstårta med tomtebloss och parasoll

Skön vecka på Cypern tillsammans med Klas, hans barn och barnbarn. Jag vill försöka visa den genom bilder här i bloggen.

Vi hade det varmt och skönt, 8 grader varmare än vanligt så här års sade någon och det var minst 30 grader varje dag. Vattnet var alldeles kristallklart - bad varje dag. "All inclusive", vilket gjorde att inga funderingar behövdes om vem som ville äta vad och var vi skulle äta. Hotellets restaurang serverade frukost-, lunch- och middagsbufféer varje dag så det fanns mat för alla smaker. Så vi gick mellan våra små hotellägenheter, restaurangen och playan och tillbaka igen. På kvällarna var det underhållning. En enda utflykt gjorde Klas, Torbjörn och jag: till Larnaca.

Klas och hans söner gjorde en längre vandring, till turkiska gränsen. Där höll de på att bli tagna av polisen eftersom Klas tog upp sin kamera intet ont anande. Vakternas arga skrik fick honom att snabbt radera bilderna.

Där på stranden hann jag läsa flera böcker. Först Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Den, liksom hennes fjolårsbok Tillsammans är man mindre ensam, är det underbaraste man kan läsa! Så läste jag Kalifatides Vänner och älskare (den kändes lite tam efter Gavalda), lyssnade på Agatha Christies Mordet på Orientexpressen i min Mp3-spelare, började på Jonas Gardells Om Gud (helt fantastisk och man förstår att boken gjorde Gardell till teologisk hedersdoktor) och läste Pasilinnas Snablar på planet hem. Det kallar jag väl använd tid!

Med foten gick det bra. Utan gips men med stödstrumpa och krycka kunde jag gå på korta promenader. En dag vandrade hela sällskapet iväg några km till ett Akvarium där vi såg konstiga fiskar, krokodiler och pingviner.

Och så firade sönerna Klas födelsedag och vi alla firade Annies 7-årsdag. Present från barn och barnbarn var en ballonguppstigning från lämplig plats i Örebro.

På väg...

Nu far vi iväg till Cypern. Väskor packade, Zorro installerad på hundpensionat. Vägen dit blev extra lång, Klas var stressad och missade två avfarter längs nya E 18. Vi kom ett stycke in i Värmland! Pensionatsvärdinnan hann ringa och fråga vart vi tog vägen. Till slut kom vi fram och möttes av ett skällande. Zorro såg ut som ett frågetecken och ville hålla sig bekom oss. Men han installerades i sin box och vi drog oss mot bilen. Medan vi pratade med värdinnan hörde vi hans ylande... Men värdinnan var trösterik och menade att han snart skulle acklimatisera sig och alldeles strax skulle hon ta ut honom till en rastgård tillsammans med två Jack Russeldamer. Hon var säker på att det skulle fungera men ringer annars vår "bakjour" Kerstin, som kommer som ett skott och hämtar hem honom.
Som att lämna barn på dagis, sade Klas. Och säkert så. Nu är det tomt här hemma men precis när vi har fikat far vi iväg till flygplatsen. Där väntar Staffan och Torbjörn och Mattias med familj.
Om det finns tillgång till internet på hotellet så skriver jag väl i bloggen och berättar vad vi har för oss. För säkerhets skull har jag med mig kopplingen mellan kameran och datorn - om det går att överföra bilder därifrån.
I annat fall: hem igen nästa måndag, dagen före Klas födelsedag!

Förklaring till nästa rubrik

Min bloggs värde är dess bilder, tycker jag. Det är som man säger: en bild är värd mer än tusen ord. På länge har jag inte kunnat få fram bilder, de har i bloggen förvandlats till flera rader med bokstäver och andra tecken. Hos Google fanns ingen hjälp att få, men hos Elisabeth, min duktiga systerdotter. Det var precis som Du skrev, Elisabeth. Jag klickade där Du föreslog och provade genast med gatumusikanten. Se, det gick.
Halvt knäckt, bloggmässigt, av min vrenskande blogg, fast det var ju mitt eget fel, så har jag inte skrivit något på flera dagar.
Vad har då hänt? Ja, i onsdags var det heldag i nämnden för funktionshindrade. Dialog med cheferna på förmiddagen, nämndsammanträde på eftermiddagen. Vi (S och V) lade fram eget yrkande i en fråga, majoriteten (dvs övriga partier) avslog det utan att ens läsa igenom vårt förslag. Man kan ju tycka att de kunde åtminstone låtsats överväga vårt förslag. Men så är spelets regler tydligen...
På kvällen var det valberedning inför riksdags- kommunfullmäktige- och landstingsfullmäktigelistorna. Utifrån alla namnförslag som kommit in från s-föreningarna ska vi utforma listor på vilka personer som ska tas med på listorna och i vilken ordning de ska placeras. Det ska vara en allsidig representation vad gäller kön (varannan damernas), ålder, etnicitet, bosättning (stad, landsbygd), en lång process.
I torsdags var det ekonomiutskott och på eftermiddagen städning.
Och igår var det dags för borttagning av gips. Känns skönt! Med mig hem fick jag en bild av mitt skadade ben, jag får väl rama in och sätta upp den på väggen... I stället har jag nu en "dubbel stödstrumpa" som jag inte kan sätta på själv. Mina kontakter i äldreomsorgen är ju 30 mil borta så det är tur att Klas är händig!
Igår kväll hade vi den forna försäkringsdelegationen här på middag. Vi var åtta personer, vi åt saltbakad lax och Sirpas blåbärspaj och det var väldigt trevligt.
Idag är det lördag, ju. Jag har varit på morgonpromenad med Zorro. Solen skiner. Nu ska vi alla ut i skogen. I kväll ska Klas och jag lyssna på Mark Levengood, som kommer till konserthuset och berättar. Zorro får passa huset!

Tack till Elisabeth

Gatumusikanter

Igår sen eftermiddag, när jag var på väg på presentköparexpedition (Klas fyller ju år snart) så hörde jag på långt håll de vackraste flöjttoner. På Drottninggatan stod tre indianer (?) i full fjäderskrud och spelade. Jättefint, så skulle det vara oftare. Annars präglas gatubilden mer av unga flickor som sitter vid husväggar insvepta i en filt och tigger pengar. Ofta ser man en ung man i närheten, ibland talar de med varandra på ett främmande språk. Det är smärtsamt att se dessa flickor och ännu smärtsammare att tänka på hur det egentligen har det. Vi tog upp detta i kommunala gruppen för en tid sedan. Torgny, som sitter i en av socialnämnderna, sade att man försöker kontakta dem både från socialtjänsten och från polisen - men de är vuxna och det är inte förbjudet att tigga. Torgny avslutade med "hur de har det vill ni inte veta...".
Men dessa tre män spelade skickligt och vackert. Av dem blev man glad och det kändes naaturligt att lägga några pengar i deras hatt på marken. De sålde också halsband, jag köpte ett med en huggtand invirad i silvertråd och hängande på ett tunt lädersnöre - fast tanden var säkert inte äkta. Jag har skickat den till Erik, som fyller 14 på söndag. Han får lite annat också.
I morgon ska jag gå och byta min läsecirkelbok. Jag har läst Carsten Jensens Sista resan. Den är en fortsättning på hans fantastiska bok Vi, de drunknade. Den här boken handlar om en person som var en bifigur i den förra: marinmålaren Carl Rasmussen. Han och hans familj är skildrad under sitt riktiga namn. Jag kan ju googla på honom, slår det mig plötsligt.
I morgon är det också heldag i nämnden för funktionshindrade. Klas har miljönämnd på förmiddagen. Zorro ska gå på promenad med Britta.
Nu försökte jag ta in en bild av en av indianerna, med fjäderskrud och allt. Resultatet blev en massa bokstäver och tecken, så egendomligt.

Höstlördag

Strålande vacker höstdag, sol, molnfri alldeles blå himmel. Torghandel, vilket utbud!Medan vi valde bland grön- och rotsakerna träffade Zorro en sann hundvän. Det var en man som hukade sig ner, klappade och kliade, blev slickad i örat och gillade det. Zorro trivdes!
Förmiddagspromenad i Karlslundsskogen och Zorro fick se sitt livs tre (!) första älgar. Först gick en älgko över skogsvägen och längre fram en älgko med kalv. Zorro stannade konfunderad och bara tittade. En kort sekund blev jag rädd att han skulle ägna sig åt älgjakt, men inte! Så träffade vi på en ny kamrat, en labradortik, med sina två mattar. Hundarna lekte länge och först när Zorro tyckte det var dags att para sig vandrade vi vidare. Så luktade det sork (?) vid vägkanten och Zorro tyckte att han skulle gräva upp hela vägbanken för att få se (?) den. Den vita hunden var plötsligt svart på fötter och huvud. Hem för shamponering och han är nu så vit och väldoftande att det är en fröjd åt det.
Nu har jag läst nämndhandlingar inför gruppmöte måndag och nämnd för funktionshindrade på onsdag. Och nu ska jag laga lördagsmiddag, ny rätt som vi hittade i DN igår: fläskfilé med hirs- och polkasallad. Det där med "polka" syftar på att DN tycker att man ska riva randiga rödbetor till salladen. Vi har helröda, det smakar säkert likadant!

Namnsdag!

Jag har faktiskt namnsdag idag. Katarina sms:ade tidigt (ledig från jobbet men ändå uppe tidigt!) och gratulerade. Med förundran läste jag upp för Klas som trodde att det var Veronicadagen. Dock heter ju inte jag utan syster Gege Veronica, som f ö är ett väldigt vackert namn. Så jag fick ju titta efter i tidningen och upptäckte att det var Inger-dagen. Förr fanns ingen Inger-dag så jag identifierar mig inte med namnsdagar men det var roligt att bli gratulerad. Det blev jag också senare och då av väninnan Kerstin.
Kerstin påpekade dessutom att jag hade fel igår då jag skrev att det inte finns Nina Ottosson-spel för katter. Jag får kolla bättre nästa gång jag går till hund- och katt-affären.
Det har varit en strålande vacker höstdag, lite kylig men med en intensivt blå himmel. Jag gick en tvåtimmars promenad med Zorro längs ån uppströms och tillbaka nerströms. Klas var hos tandläkaren och sedan på sitt gym.
Min dag började tidigt, redan halv nio deltog jag i en s k kollegial granskning av hur Örebro kommun jobbar med barnkonventionen. Fler kommuner bildar ett s k partnerskap där man samråder om hur man ska medvetandegöra barnkonventionen i all kommunal verksamhet. Så följer man upp hos varandra genom s k kollegial granskning. Så dem vi mötte var en man som jobbar hos barnombudsmannen och ett antal personer från skånekommuner. För min del gällde det ju hur Förvaltningen för funktionshindrade jobbar. Jag hade förberett mig genom att besöka barn- och ungdomboendet och genom att tala med några av cheferna i andra delar av förvaltningen. Jag blev imponerad av det jag fick veta - barnkonventionens innehåll är ett förhållningssätt i alla sammanhang som gäller barn med funktions-
nedsättning. Jag tror att vår förvaltning har kommit långt här!!! Roligt.

Nina Ottosson

Häromdagen skrev jag om Zorros kvällslek med något av de sex Nina Ottossonspel som han har. Gege undrade om de finns för katter. Nej, inte precis Nina Ottossonspel - hon är själv en hundmänniska och har utarbetat spelen utifrån det. Däremot fanns det något liknande, men lite plastikt, såg jag när jag idag var inne i Hund och katt-affären. Du får kolla, Gege, när Du kommer hit. I alla fall, de spel som finns med i länken här ovan, de har Zorro och han gillar dem jättemycket trots att det går på ren rutin att lösa problemen i dem.

Eva-projektet

Har jag berättat om Eva-projektet? Det är ett EU-projekt som ABF driver för stöd till invandrarkvinnors integrering i det svenska samhället. En del av det är jag med i: träff varje onsdagförmiddag med sju invandrare, mest kvinnor. Syftet är att ge dem tillfälle att tala svenska. De har alla varit i Sverige i så där tio år, gått i svenska för invandrare, men har inte tillfälle att tala svenska eftersom de inte har jobb.
Jag lär mig mycket på dessa träffar - om andra kulturer, om att barnen lär sig tala svenska och inte har ord på hemlandets språk när de ska berätta om sina upplevelser, om svårigheten att hantera barnens "krav" på samma märkeskläder som deras svenska kamrater har - trots att pengarna egentligen inte räcker till. Och mycket annat. Och alla är ledsna över att de inte talar bättre svenska.
En kurdisk man berättade att 90% av alla invandraräktenskap spricker. De ingås i hemlandet som en överenskommelse mellan de ungas föräldrar. Mannen kommer först till Sverige, hustrun och barnen kommer så småningom efter. När hustrun upptäcker att hon kan få bidrag till sin och barnens försörjning tar hon ut skilsmässa. Den här mannen har en fru som jobbar heltid. Han har löst det så att han har hand om både sitt och hustruns bankkort, han sköter ekonomin i sin helhet, handlar mat och kläder. Så bevaras hans äktenskap, menar han.
Jag är inte ensam svensk i gruppen. Min föreningskamrat Arne leder gruppen och ibland är en socionompraktikant med. Man är ganska utpumpad när de två timmarna har gått, man får lyssna väldigt aktivt för att förstå det som sägs på en ganska stapplande svenska. Men vi håller hela gruppen aktiv och de talar och talar.

Vem läser din blogg?

Så frågade journalisten, som kom hem för intervju. Ja, sedan jag fick statistikmätaren installerad så vet jag att ungefär femton personer per dag kollar den här bloggen. Däremot tror jag inte att någon enda person följer den politiska bloggen, som jag dessutom skriver så sporadiskt i. Jag är inte en tillräckligt arg oppositionspolitiker för att få till en intressant politisk blogg. Inte som min partikamrat John som har 100 läsare per dag men så är bloggandet, i och för sig, också en viktig del av hans jobb som politisk sekreterare. Jag tänker inte skriva mer i ingergochpolitiken-bloggen! I alla fall inte nu.
Jo, det kom faktiskt en journalist hit hem och intervjuade mig för ett "porträtt" i Nerikes Allehanda. Hon ringde häromdagen och berättade att någon hade sagt att jag är en intressant person. Jag blev synnerligen häpen - och ganska smickrad - och accepterade. Jag var inte ens frestad att fråga vem som tipsat henne - jag vet ju att det är ett svårt brott att försöka få en journalist att röja sin källa.
Det blev en långt samtal - hon var här i två timmar. Aldrig nånsin har jag väl berättat så mycket om mig själv. "Var din barndom lycklig?" var en av de första frågorna. Där blev jag ställd, jag har aldrig tänkt i de termerna. Barndomen var väl som den var, ömsom si och ömsom så. Det var stora krav på att man skulle vara duktig och inte vara besvärlig - jag kan tänka mig att det har satt sin prägel på mitt sätt att vara.
Sen, när journalisten hade gått, övergick raskt företagsamhetens friska rodnad i eftertankens kranka blekhet: har jag sagt för mycket. Det visar sig...
Idag var det fotografering till "porträttet", i Karlslund med Zorro. Men han var inte så samarbetsvillig, ville hellre springa så fritt som han brukar vid skogspromenaderna.

Aktiv dag

En synnerligen aktiv dag, särskilt för en person med lila gips. Första riktiga skogspromenaden på 2 1/2 vecka, dvs sedan foten vek sig så olyckligt. Klar himmel, hög luft, träden börjar bli gula. Zorro glad, kanske över att hela flocken var samlad. Han skuttade glatt, kastade sig över dikena, kom fram och blev gullad med. Sedan hem och lagade lunch: pasta med svart trumpetsvamp i gräddig sås och så knaperstekt bacon i en skål bredvid. Svampen hade jag fått av nämndkamraten Savi, som plockade svamp i sin skog varje dag.
I eftermiddag först föreningsutskott, där vi gick igenom alla ansökningar om föreningsbidrag för 2010, sedan hem någon timme och tillbaka till rådhuset för gruppmöte inför onsdagens smtr i programnämnd social välfärd.
Nu har Klas ätit gårdagens soppa och gått iväg till representantskapsmöte. Zorro ligger på min divan och ser avslappnad ut. Ute är det nästan helt mörkt fast klockan inte ens är sju. Nu återstår den vanliga kvällsleken med honom: hjärngympa genom att leta små blodpuddingbitar i olika rum, sitta kvar i ett rum medan jag går runt i lägenheten, inte ta godis som jag lagt på tassen förrän jag säger varsågod och - det bästa - en omgång med något av våra Nina Ottosson-spel för hundar. Detta tar en halvtimme sammanlagt och är ett måste för Zorro, every day.
Det ÄR skönt att vara igång.

Elias

Nu, när jag ändå har skrivit flera inlägg i kväll, kan jag inte låta bli att visa Er en ny bild av släktens yngste, Elias, nästan 1 1/2 år. Pappa Ola skickade bilden.

Till Wadköpings bageri

Man blir faktiskt väldigt trött på att enbart ta stillsamma promenader runt ett eller möjligen två kvarter i närområdet. Zorro lunkar på men tycker nog också att det är ganska tråkigt - men han har ju dessemellan möjlighet att springa fort i Karlslundsskogen med sina labrador- och spanielkamrater. Nu är det i alla fall så att min fot och jag går från klarhet till klarhet, dvs går lättare, lite snabbare och längre. Mycket tack vare det nya, lila gipset. I morse gick vi runt Järntorget, en promenad på 1,5 km. Visserligen började det regna mitt i alltihop. Jag, som i andanom såg framför mig hur gipset löstes upp, gick raskt in i en port och knöt en hundbajspåse (tom) runt foten.
I eftermiddags gick vi alla, Klas, jag och Zorro, en längre promenad. Målet var Wadköpings bageri (3 km tur och retur), det är ju i alla fall kanelbullens dag idag. Vi kom dit utan någon som helst ansträngning men kanelbullarna var ju slut. Dock hade de gott, manuellt bakat matbröd - nyttigare än kanelbullar.
Efter denna framgång har jag gott hopp om en promenad i Karlslundsskogen i morgon förmiddag! Nu är det bara tio dagar kvar tills gipset ska bort!

Konstlotteri

Föreningen Intacts Vänner har haft ett konstlotteri i sommar. Intacts Vänner verkar för stöd till barn och ungdom i Indien. Jag är medlem och har ett fadderbarn via föreningen. Lotteriet, med många skänkta konstverk som vinster, hade som ändamål att bekosta en bevattningsanläggning med vattentorn i området där Intact driver skola och barnhem. Så jag har med liv och lust bidragit till lottförsäljningen genom att ge lotter i present till nära och kära (personer utanför den närmaste kretsen har fått bekosta sina lotter själva). Idag kom dragningslistan och det är med lätt besvikelse jag konstaterar att inget bekant namn finns bland vinnarna. Men vi får alla glädjas åt att lotteriet gav 100.000 kronor för gott vatten i en by i Indien!

Dotters födelsedag

Den 2 oktober var det Katarinas födelsedag. Hon har långt kvar till tantåldern, när inträffar den förresten? Men det var ett tag sen hon så ut så här - e av mina absoluta favoritbilder av henne...

I alla fall så ringde vi och skulle sjunga för henne. Vi hörde själva att det lät såå hemskt och det tyckte Zorro också som kom framrusane till telefonen och verkade upprörd. Vi får träna bättre till nästa gång om det nu hjälper...

Nytt gips

Skavsår av gipset skar som knivar för varje steg. Så jag ringde till ortopeden kl 13, fick komma kl 15, nytt gips kl 16! Fantastisk vård vi har i alla fall. Det nya gipset väger 1 kg mindre, är tjusigt lila, i alla fall ytterlagret. Nu får jag inte gå på det hela första dygnet. Jag parkerar mig i fåtöljen och härjar med Klas. Men - kan ju inte heller gå ut med Zorro. Han är för övrigt en mycket deltagande vän i nöden.

Av min klagan om telefonservice till vännen som är ordförande i Patientnämnden blev det ett ärende där!

Telefonservice

Kolla gärna mitt inlägg nyss om landstingets telefonservice med tips till förbättring Du hittar det på ingergochpolitiken.blogspot.com.