Time runs

Att lägga pussel är den verkliga tidstjuven! Man ska bara lägga några bitar till och efter två timmar upptäcker man att man ska lägga ytterligare några bitar till. Jag tror faktiskt att jag ångrar att jag letade fram pusslet med sina 2000 bitar! Pusselläggande hindrar en ju också från intressanta upplevelser, man bara står där lutad över ett bord och spanar efter bitar med samma färg och form som dem man just lagt!
Kylan håller i sig. Igår -23 grader och Lagottoklubbens månatliga utflykt ställdes in. Idag -21 på förmiddagen och -13 nu i kväll. Varje förmiddag, oavsett antalet minusgrader, har vi varit ute i skogen. Zorro måste ju ut och i skogen kan han springa tillsammans med sina hundkompisar i stället för att anpassa sin takt till pensionärspromenader!
Tid tar också mitt nya medlemskap i Facebook. Det är, liksom pusslandet, vanebildande. Man vill kommentera, man blir glad över dem som vill bli ens vänner och det är spännande att läsa vad andra har att berätta.
Jag har köpt en ny kamera! Den är ett tekniskt underverk och jag kämpar på för att lära mig alla finesser. Då och då snuddar jag vid tanken på att ett tekniskt underverk löper större risk att gå sönder än en gammal lådkamera eller motsvarande... När det blir lite mindre kallt ska jag ta jättefina bilder!
Min veckovisa stavgång är lagd på is. Britta, stavgångskamraten, har stukat foten! Lite sorgligt, stavgång tillhör också det som är vanebildande!
I morgon är det dags igen för kommunpolitiken. Gruppmöte i morgon kväll, nämndsammanträde och ekonomiutskott på onsdag. På torsdag ska jag gå och titta på en modell av en lägenhet i det planerade vårdboendet på Ladugårdsängen. 35 m2 är varje lägenhet, jag förstår inte hur en vårdbehövande person och en icke vårdbehövande make ska kunna rymmas i en sådan bostad. OM parboendegaranti är ett politiskt mål borde man väl åtminstone ha byggt bostäder som rymmer två personer...
Och så har vi städat ut julen för den här gången.