Vårdnadsbidrag en integrationsfälla?

I förrgår läste jag i DN en brett upplagd artikel med rubriken Vårdnadsbidrag stänger förskolor. I ingressen kunde man läsa: Vårdnadsbidraget ökar i popularitet i invandrartäta förorter. På Järvafältet i Stockholm tvingas man nu lägga ned förskolor då många av barnen i stället tas om hand i hemmet av sina arbetslösa mammor.
I artikeln kan man läsa bland annat om familjer med många barn som därmed kan få vårdnadsbidrag i flera år, vilket kan leda till att "sexåringar kommer till förskoleklassen helt utan svenska som språk och i vissa fall också utan erfarenhet av världen utanför hemmet."
Efter mina möten med invandrarkvinnor, som trots många år i Sverige aldrig kommit igång eller glömt det svenska språket, blir jag bekymrad. Kvinnorna har berättat om sina barn, som lärt sig svenska i förskolan och skolan. Förskolan och skolan har också inneburit en kontakt för föräldrarna. Kvinnor med praktik eller arbete har känt stolthet och glädje över att deras värld även finns utanför hemmet. För mig känns den effekt av vårdnadsbidraget, som DN skriver om, som en tillbakagång både då det gäller kvinnornas situation och då det gäller barnens möjlighet till att bli en integrerad del av det svenska samhället - där ju i de allra flesta fall deras framtid finns.