Gallía från Afghanistan

Ett träd för generationer

I höstas deltog jag i en språkgrupp med syfte att hjälpa nya svenskar öva sig i svenska språket. Varje onsdag i tio veckor träffades vi i Baronbackarna, min partikamrat Arne, 6-7 personer från olika länder som de flytt från. Alla hade gått Svenska för invandrare men hade sedan inte fått minsta möjlighet att öva sig i svenska. Den allra mest aktiva i gruppen var Gallía från Kabul i Afghanistan. Nu är hon död, skjuten i pannan vid ett besök i Kabul - enligt NA reste hon dit med två av sina fyra barn för att förbereda bröllop för dem. Om dottern, som träffat en afghansk pojke i Örebro, berättade Gallía vid en av gruppträffarna.

Det som hänt väcker, förstås, många funderingar. VARFÖR reste de tillbaka till det land som varit, och fortfarande är, så farligt att bo och vistas i? KUNDE man inte ha ordnat bröllopet i Sverige, där ju både flickan och pojken befinner sig? Jag delade dessa lite fyrkantiga funderingar med Arne som ser det lite annorlunda - och kanske mer vidsynt. Arne skriver i ett mejl: "Det är inte lätt att få rätsida på alla behov och bindningar och traditioner som styr våra liv. Jag uppfattar att släktbanden ofta är mycket starka bl a i arablälnderna, på gott och ont! Blod är tjockare än vatten. Blod/livets saft måste vi ta vara på och värna om på ett helt annat sätt och inte förspilla det på skitsaker och vansinnigheter."

Ja, men var risken värd att ta? För risk var det ju att återvända till Kabul. Och resultatet är att fyra barn nu är moderlösa. Och det känns lite sorgligt, trots att min kontakt med Gallía var kortvarig.