Läkarutbildning till Örebro

I flera år har landstinget, med stöd av kommunen, kämpat för att få läkarutbildning till Örebro universitet. Flera ansökningar har skickats in men alltid har vi varit otillräckliga i något avseende. Nu, idag, har tillståndet kommit. Jätteroligt för hela vår region. Jätteroligt för mig, som kanske, kanske kan få ett av barnbarnen på lite närmare håll. Johannes, nu i gymnasiet, vill läsa medicin och bli läkare - i Örebro.
Idag en strålande vårdag. Vi for iväg till sjön Tysslingen för att titta på svanarna. De är på väg från sydligare breddgrader till sina boplatser runt om i Sverige. Varje morgon, när de flyger in för utfodring, räknas de, idag till 2000 st. Man tror att ytterligare 1000 kommer de närmaste dagarna. Sedan skingras de igen. En överväldigande syn, detta myller av stora vita fåglar - och en och annan grå gås.

Tidig påsk

Något att längta efter för en hund..

... och för oss människor

Påsken kommer alldeles för tidigt i år. Vad nu då, den kommer väl när den kommer, säger ärlig skattebetalare m fl. Jo visst, men snön ligger kvar, det är kallt och RSMH hotar med regn och frost. Då är den gamla skolan på Stora Askö den bästa platsen, särskilt inte när den har fått ligga för fäfot sedan i oktober. Jag längtar dit men det jag längtar efter låter vänta på sig. Zorro skulle nog gärna ha tillbringat påsken där, särskilt om han visste att det ligger märgben av kalv i frysen och väntar på att bli tuggade på och nedgrävda.

Veckoslutet, som just är till ända, har varit omväxlande och sååå trevligt. I lördags for vi iväg, Klas, jag och Zorro, till Mattias och hans familj. Ett delmål var att försöka presentera hunden Zorro och katten Mimmi för varandra och det ägnade Monica och jag förmiddagen åt. Vänner blev de ju inte men vi kom så långt att det är tydligt för Zorro att katten är "nej" och att man ligger kvar trots att katt är i rummet. När vi kommit så långt avslutade vi det projektet.

På lördagskvällen var vi på bio. Vi såg Alice i Underlandet, trevlig film. Men i hela salongen fanns bara vårt lilla sällskap om sex personer. Sedan åt vi sen middag och drack ett glas gott rödvin, hemfört av Mattias och Monica från Cypern.
På söndagen for jag iväg med pendeltåget redan kl 11 för att hälsa på Birgit. Det är alltid en glädje att få träffa henne! Det blev nu två trevliga timmar med henne innan jag fortsatte till Chinateatern för att, tillsammans med Klas, Monica och barnbarnen, se den absolut sista föreställningen av Hair Spray. Det blev en enastående upplevelse av sång, dans, musik, dräkter men också åtminstone två viktiga budskap: det GÅR att bli miss teenage även om man inte är en sylfid, det GÅR (om man vill tillräckligt gärna och är lite idérik) att blanda "svart" och "vitt" - vilket var helt otänkbart i Baltimore 1962 där och då handlingen utspelade sig.
Idag lång hundpromenad i Pilängen tillsammans med alla fyra hundkompisarna och deras mattar. Zorro var glad, han som hela helgen gått i koppel...

Hundväder

Regn och rusk men snön smälter. Det är nog hundväder, i alla fall är Zorro helt oberörd av det. Det har varit en stilla dag, hundpromenad på förmiddagen i skogen där Zorro fick umgås med alla fyra kamraterna, hundpromenad just nu avslutad längs ån uppströms och nedtröms. Nu ska vi snart iväg på bostadsrättsföreningens årsmöte i Margarethas festvåning. Landgång och liten kaka serveras, i kväll som andra år. Klas avgår som ordförande efter fyra år. Jag tror att han är lättad men kommer kanske också att något sakna att han inte längre är informerad om allt i huset. Vet inte riktigt.
Igår fullmäktigegrupp. Jag ingår i gruppen, inte för att jag sitter i KF (för det gör jag ju inte) utan för att jag ingår i en nämnds presidium. Trevligt att vara där, att känna sig informerad. Det kommer jag att sakna efter valet men också absolut att känna mig lättad över att få mer tid för annat.
Före fullmäktigegruppen samlades vi för dörrknackning. Jag har inte varit med om det tidigare och fick nu "prya" med erfaren dörrknackare. Måste övervinna känslan av att besvära dem jag knackar på hos...

Spökvandring

Stämningsfullt i Gamla stan

Vålnad ilar förbi, ciceronen Mike till höger

Ett av pestens offer

En som håller på att hosta ihjäl sig.

Vita damen i slottet. Hon förebådar drottningens död.

Vålnad i en gränd.

Igår var det dags: spökvandringen och spökmiddagen - födelsedagspresent förra året från Gunilla och hennes barn med familjer och t o m husdjur. Zorro lämnade vi hos Mattias och så tog vi pendeltåget in till Sthlm. Snön yrde men vi hade hörsammat "kläder efter väder", nästan i alla fall. Vi samlades vid obelisken på Slottsbacken och vid utsatt tid fanns minst femtio glada spökvandrare på plats. Så kom Mike och så gick vi. Här och där stannade Mike och berättade med dov stämma om det Svarta brödraskapets förbannelse, om fru Gåse som mördades och inte får vila i frid, om pestens offer och om folk som hostade ihjälp sig av lungsot. Till sist förde han oss ner i mörka källarvalv, en likbod, sade han. Och mycket riktigt, där på ett bord låg ett lik, som dock med ett spöklikt vrål satte sig upp efter en stund. När alltihop var slut var det middag på Stortorgskällaren. Ingen spökmiddag dock, utan en god trerätters måltid som vi avnjöt i nyfunna bekantas glada lag.

Detta var en annorlunda födelsedagspresent och vi uppskattade den mycket. Så tusen tack Gunilla och Gösta, My, Lasse, Anna, Alberg och Lupus, Ola, Trini, Elias och Skrylle the cat.

Nära och kära: barnen och systrarna

Tre systrar när det begav sig

Igår talade jag i telefon precis hela eftermiddagen, med barnen och en av svärdöttrarna och med systrarna. Och med dem alla har jag nu möten inbokade under våren. Till Oskarshamn åker jag i april, en vecka senare till Karlskrona (och dessutom till Boel i Kristianstad). Och systrarna och jag planerar en tvådagars nostalgitripp till Mariefred - en väldigt försenad födelsedagspresent till Gunilla. Jag vänjer mig aldrig vid dessa långa avstånd och är väldigt avundsjuk på alla dem som kan titta in som hastigast till sina nära och kära. Men nu efter fyra långa telefonsamtal känns allt bra!

Och idag får vi träffa Klas´ barnbarn och deras föräldrar. För idag är det spökdag, dvs vi ska äntligen få njuta av födelsedagspresenten från Gunilla och hennes familj: spökvandring i Gamla stan med åtföljande skrämmande trerätters middag på spökrestaurang. Zorro får stanna hos Mattias och det kommer han att gilla. Vi har packat vår väskor, ska ju övernatta, men när vi nu tittar ut genom fönstret så är det uppenbart att vi får tänka om: ute snöar det som bara den. Och kallt ska det bli till natten, säger Klas.

Konsert

Den här dagen har vi avslutat på konserthuset - det ligger ju också så praktiskt bara två kvarter härifrån. På programmet stod både ny och lite äldre musik. Vi har lyssnat på en violinsolist från Kanada, helt fantastisk tycker jag, så där tycker Klas. Hon har spelat fiol sedan hon var 3 år, nu är hon 32 och far världen runt och spelar. Mycket folk, många bekanta. Jag tänker på att när jag flyttade till Örebro för 29 år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle hitta ett bekant ansikte i den stora mängden folk. Så blev det alltså inte!
Vårstädningen pågår fortfarande, vi tar det lite successivt. Idag var det badrummet med dess fyra skåp. Det gick att rensa där också!
Och dessförinnan en lång promenad i skogen tillsammans med de andra båda mattarna och deras sammanlagt fyra hundar. Varje ny dag i skogen är nu olik den tidigare: snön blir allt porösare, ingen snö på träden och idag syntes för första gången blåbärsriset. Bra för rådjuren, som inte haft något att äta på länge.

I skuggan av Tingsten

Nu har jag läst en ny bok, som jag gärna vill rekommendera. Författare är Jill Tingsten Klackenberg och boken handlar om hennes mamma Kaj, som i sin tur är dotter till Herbert Tingsten. En gripande bok om ett barn som känner sig icke-sedd, som blir en vuxen som inte tycker sig duga, en person som inte vågar släppa greppet om sina föräldrar trots två äktenskap och fyra barn. Också om att vara barn på 1920-och 1930-talen i berömd och välbärgad familj - verkar inte alls som något att sträva efter.
I kväll har jag sett Uppdrag granskning om Vellinge kommun och dess flyktingfientlighet. I Vellinge finns en "borgmästare" - det är väl den enda borgmästaren i Sverige nu på 2000-talet. Han är helt emot att flyktingbarn ska tas emot i kommunen och har tydligen i princip hela kommunen med sig. "Under galgen" tvingas han att ändra förhållningssätt men av reportaget att döma har han inte ändrat uppfattning. I Örebro har man sedan överskådlig tid en helt annan inställning, kommunen har just utökat sina platser för ensamkommande flyktingbarn. Det är jag stolt och glad över.

Valplan och annat

En valp men ingen valp-lan

Hundvänner funderar nog över vad det första ordet i rubriken betyder: Valp-lan, vad är det? Men det gäller ju val-planen i vår s-förening, som vi har kommit till skott med just i kväll i vår studiecirkels sista träff. Planen är imponerande men genomförbar - särskilt med hjälp av alla de föreningsmedlemmar som anmält sitt aktiva deltagande. Det är ju nu det gäller!!!

I övrigt denna dag: skön vårpromenad med Zorro tillsammans med Lena och hennes labradorer (Klas tog en simtur efter sitt träningspass i stället). Solen värmer nu men inte så mycket att det blivit slask och vatten i skogen. Risgrynsgröt till lunch, det är något man då och då måste kosta på sig. Jag började koka den innan vi for iväg och den var alldeles lagom när vi kom hem. Även Zorro gillar den!

Talat med Birgit och äntligen ska vi träffas, vi har inte setts sedan i somras.

Varit på öppet hus på Afasihuset. Redan tio år sedan verksamheten startade. Jag är stolt mamma till den, inspirerad av motsvarande verksamhet i Kristianstad. Den blev möjlig tack vare klokt kommunalråd och gott samarbete med landstinget. Skryt? Ja, men faktiskt sant. Jag blir fortfarande alldeles rörd över berättelserna om hur personer med afasi efter stroke har fått nya möjligheter till kommunikation.

Ja, så det årliga tandläkarbesöket. Gedigna, bondska tänder som fortfarande håller.

Vårstädning

Om så här mycket snö blir det ingen vårstädning till påsk

Köksfönster som säkert behöver putsas

I morse uppdagades det, i den skarpa vårsolen, att det behövs en vårstädning i vårt hem. En sådan insikt kommer alltid väldigt akut för mig. Sagt och gjort: efter förmiddagsvandringen i Pilängen, lunch och tupplur så grep vi oss verket an. Klas började med bokhyllorna - ett hästjobb - och jag tog köksskåpen. Den ena sidans skåp + ugnen tog hela eftermiddagen men nu är de rena och välorganiserade. Dessutom gick det att utmönstra en hel del, som inte alls var så bra-att-ha som jag eller andra trodde vid resp inköp. Vi har ett bra soprum för sådana saker. I morgon tar jag resten av skåpen. Sedan är det bara att fortsätta...

Mer längtar jag dock nu efter att få vårstäda på Askö - för sedan börjar sommaren! Vi får se hur snöläget är till påsk om det överhuvud taget går att ta sig in i huset.

I kväll årsmöte i Örebro Arbetarekommun. Trevlig kväll i god stämning. Vi antog listan till kommunfullmäktige . Inga motkandidater fördes fram, ej heller några protester. I stället stort bifall och långa applåder åt valet av Lena Baastad överst på listan. Nu hoppas vi naturligtvis att hon blir kommunens nästa kommunstyrelseordförande. Ung och stark och i så fall den första kvinnliga KS-ordföranden i Örebro. Efter mötet bytte jag några ord med hennes mycket stolta mamma - "min lilla flicka..." - och det är ju lätt att förstå.

Så fick vi information om ny ordning på Arbetarekommunens expedition: ny "förste ombudsman" och hur blir det då för Eva, hittills den enda ombudsmannen. Hon försäkrade att allt var OK men mitt sjätte sinne (om jag nu har något sådant) sade att det var en liten hake i hennes röst.

Nu återstår att skriva kvällens årsmötesprotokoll men det får väl bli morgondagens uppgift.

Igår prickade Katarina och jag in dagar för besök hos henne i Oskarshamn. Vi fick bläddra fem veckor framåt. Hemskt att behöva så lång framförhållning för att träffa sin dotter. Tröst för ett tigerhjärta: tiden går fort!

Gallía från Afghanistan

Ett träd för generationer

I höstas deltog jag i en språkgrupp med syfte att hjälpa nya svenskar öva sig i svenska språket. Varje onsdag i tio veckor träffades vi i Baronbackarna, min partikamrat Arne, 6-7 personer från olika länder som de flytt från. Alla hade gått Svenska för invandrare men hade sedan inte fått minsta möjlighet att öva sig i svenska. Den allra mest aktiva i gruppen var Gallía från Kabul i Afghanistan. Nu är hon död, skjuten i pannan vid ett besök i Kabul - enligt NA reste hon dit med två av sina fyra barn för att förbereda bröllop för dem. Om dottern, som träffat en afghansk pojke i Örebro, berättade Gallía vid en av gruppträffarna.

Det som hänt väcker, förstås, många funderingar. VARFÖR reste de tillbaka till det land som varit, och fortfarande är, så farligt att bo och vistas i? KUNDE man inte ha ordnat bröllopet i Sverige, där ju både flickan och pojken befinner sig? Jag delade dessa lite fyrkantiga funderingar med Arne som ser det lite annorlunda - och kanske mer vidsynt. Arne skriver i ett mejl: "Det är inte lätt att få rätsida på alla behov och bindningar och traditioner som styr våra liv. Jag uppfattar att släktbanden ofta är mycket starka bl a i arablälnderna, på gott och ont! Blod är tjockare än vatten. Blod/livets saft måste vi ta vara på och värna om på ett helt annat sätt och inte förspilla det på skitsaker och vansinnigheter."

Ja, men var risken värd att ta? För risk var det ju att återvända till Kabul. Och resultatet är att fyra barn nu är moderlösa. Och det känns lite sorgligt, trots att min kontakt med Gallía var kortvarig.

Film och föreläsning

Två labradorer och en lagotto

På bio Roxy såg jag i eftermiddag en film som nästan gjorde mig andlös, Kvinnor utan män. Filmen är iransk, gjord av en kvinna och baserad på en bok från 1974. Den utspelar sig 1953 och handlar om olika arter av kvinnoförtryck parallellt med den inrepolitiska kampen om makten i Iran. Fotot var hisnande vackert och handlingen gripande. Tystnaden i salongen var total. Det var Britta som tog mig med på bio mitt på blanka eftermiddagen (som min mamma skulle ha sagt, varför "blanka" förresten). Sedan gick vi på Hälls och fikade och försökte bena ut begreppen i filmen - vilket inte alls var lätt.

I kväll något helt annat: Föreläsning i retrieverklubben (den tillhör jag ju inte alls) på universitetet. Känd hundpsykolog, Memea Mohlin, talade om Varför gör inte hunden som jag säger. Nog så talande titel! Klok kvinna som talade pedagogiskt lättsamt. Så lätt att ge hunden dubbla budskap - en insikt hon gav oss i publiken. När vi åkte hem tänkte jag på alla mina tillkortakommanden då det gäller umgänget med Zorro. Men sedan gick jag på kvällspromenad med honom och då var han ju faktiskt helt exemplarisk! Hur som helst inhandlade jag två böcker skrivna av denna Memea och blir kanske klokare. Böckerna och inträdet för Klas och mig uppgick precis till den summa som vi vunnit på obligationer just idag, 500 kr. Gott investerade medel, kanske.

Svärdottern Christina säger att det inte är många hundar som har det så bra som Zorro. Antingen säger hon det för att hon tycker att han är bortskämd eller så säger hon det för att hon är van vid sin småländska hemtrakts hundar, jag vill tro det senare. Och Lena, med sina båda labradorer, säger ofta att våra sammanlagt tre hundar har det väldigt bra och då menar hon deras lekar och gemensamma språngmarscher längs skogsvägarna. Och det håller jag helt och fullt med henne om.

I morgon frukost på Fröken Brogrens veranda. Det är litteratur- och skönhetscirkeln Biet som ska träffas.

Äntligen vår?

Strålande sol, som värmer skönt, och några plusgrader - men nu är det väl äntligen vår på G. Hundpromenad i Pilängen tillsammans med Lena och hennes labradorer. Snön ligger djup och det är förvånansvärt vilka djupa "gångstigar" i snön som vi, några tappra köldtrotsare, trampat upp under den långa vintern. Så har jag varit hos Antonio och blivit klippt i ny frisyr, som jag dock är tveksam till... Klas kommenterade den inte så den är nog inte så bra!

Kl 17 hade vi gruppmöte s/v i Nämnden för funktionshindrade. Jag fick en liten S:a Paula av Ulla-Britt "för att jag tycker om dig". Så fantastiskt och jag blev jätteglad. I gruppen enades vi om att det inte var några komplicerade politiska beslut som ska fattas på onsdag. Diskussionens vågor blandades med glada skratt. Det är ju fjärde året för vår grupp nu och vi känner varandra ganska väl.

Från gruppmötet vandrade Åsa, Nourouz och jag vidare till Arbetarekommunen. Där hade vår s-förening årsmöte - också det en vänskaplig tillställning. Maria Steinberg, lektor i arbetsmiljörätt och medlem i vår förening, var inbjuden att tala om sitt ämne. Hon gjorde det fängslande genom ett personligt perspektiv på de lagar som hon påverkats av från ungdomen och framåt.

Från årsmötet hem för den sedvanliga kvällsleken med Zorro. Det är samma procedur varje kväll och vi gillar den, både han och jag. Och nu sovdags. I morgon står på schemat lunch med Vivan och Anita på Märtas café.

Melodifestival

Pauline med ensemble

Programledarna

Maja och Christina - förväntansfulla

En ny och häftig upplevelse att bland tusentals människor vara med om en musikfestival så att säga på plats - visserligen bara genrep, men i alla fall. När vi nalkades Conventum Arena och jag såg köerna blev jag förskräckt: hur skulle vi hinna både komma in och hitta våra platser på bara en halvtimme! Men logistiken var perfekt, vi visste knappt ordet av innan vi var inne i ett förtält, hade blivit av med våra kappor och med viss hjälp hittat våra platser - nästan längst fram. När jag tittade mig omkring kändes det helt obegripligt att man lyckats bygga in så mycket läktare med så många platser i lokalen. Så småningom började det i färgsprakande ljuseffekter och med kameror som for fram och tillbaka, kameramän som ljudlöst smög sig runt om artisterna för att hitta bra vinklar - och så artisterna, förstås. Ja, det var en rolig eftermiddag.

Nu har de farit hem till Karlskrona, våra gäster Christina och Maja. Erik klarade sig själv hemma och var ganska stolt över att ha anförtrotts att vara ensam hemma i ett par dygn.

Här har vi umgåtts, shoppat, promenerat. Och så har Maja och jag gått igenom flera av mina fotoalbum. Det väckte många minnen hos oss båda. Så enormt många bilder av de fem barnbarnen under deras olika åldrar.

Så har jag talat med Martin och fått höra om hans vecka i Singapore. Varm (35 grader), fullspäckad med jobbinnehållet men med goda middagar på kvällarna.

Vackert väder även här, sol och ljus, fåglar som kvittrar. Det blir nog vår till sist i alla fall...

I kväll har jag läst handlingarna till gruppmöte och sammanträde i Nämnden för funktionshindrade. Och samlat ihop alla papper som ska vara med på s-föreningens årsmöte i morgon kväll.

Varför skriver du inte i bloggen?

Maja i "sitt" ridhus utanför Karlskrona

Zorro före klippningen

Så frågade Boel i ett mejl idag. Och det är bara att konstatera: dagarna går, en efter en i snabb takt. I lördags kom jag från Karlskrona - och alla de tre färdmedlen (buss + tåg) var på minuten i tid - i motsats till de många timmarnas försening en vecka tidigare. Klas och Zorro mötte vid tåget - Zorro med mer påtaglig glädje än sin husse...

På söndagen vandrade vi de vanliga vägarna i Pilängen, Zorro glad över att återse sina kompisar Kerstin och Stina och vi över att träffa deras matte igen. På eftermiddagen satt jag ordförande vid Astma- och allergiföreningens årsmöte - ett hedersuppdrag. Jag har aldrig varit ordförande vid ett årsmöte förr och var lite fundersam över hur det skulle gå. Men allt deltagande genom åren i olika årsmöten gjorde mig helt förtrogen med uppgiften.

Denna söndag for Martin till Singapore i tjänsten. Han är där fortfarande men, enligt sms till sina närmaste och käraste, har han lite hemlängtan.

Så blev det månadsskifte - vårmånad, väl, men det märktes verkligen inte. Staden är full av snö, från taken ramlar den ner i stora sjok, på gatorna tornar snövallarna upp sig.

Veckans tre första dagar präglades helt och hållet av politisk verksamhet: gruppmöten, valstudiecirkel, styrelsemöte, information om mitt favoritprojekt, heldagssammanträde. Där försvann orken att blogga!

Men igår kväll kom Christina och Maja och deras besök sätter sin prägel på tiden på ett helt annat sätt. Så trevligt att ha dem här. Idag har vi ägnat dagen åt att gå i affärer. Nu har de farit iväg till Christina bror och svägerska som bor i Mullhyttan och har två hästar. Särskilt roligt för en ryttarinna som Maja. I morgon ska vi gå på Melodifestivalens "andra chansen", på generalrepetitionen bara, visserligen, men ändå. Vi har furstliga biljetter, sitter på sjätte bänk på vårt fantastiska Conventum. Det ska bli kul att följa det hela på plats, inte minst att känna stämningen, som väl infinner sig trots att det inte är sändning i TV.

Och idag lämnade vi Zorro på Hundrummet för vårens klippning. Hämtade honom två timmar senare med avsevärt mindre lurv.