Hundliv

En kulen och mulen dag. Nu svarta skyar över trädtopparna. Jag har skrivit på mitt "författarskap", som syster Gege kallade det hon skrev redan i småskolan. För mig handlar det om familjens liv med min pappas brev till sina föräldrar som röd tråd. Mina farföräldrar dog 1954 resp 1960, hur jag ska göra med min berättelse efter den tiden vet jag ännu inte. Det ger sig säkert, inte minst när jag har fått samråda med kloka personer.
Men huvudsakligen har dagen gått i hundlivets tecken. I morse blev Zorro glad när jag med honom vid min sida stegade mot den gamla cykeln. Idag var cykeln dessutom utrustad med en hund-cyklingsanordning. Cykelträningen gick jättebra, dvs tills vi var nästan klara och Pelles katt sprang över vägen. Jag såg både katten och att Zorro också såg den och bromsade innan Zorro fått fart på jakt efter den. På hemvägen tog vi en omväg för att leta rätt på några kantareller för eftermiddagens leta-svamp-kurs.
Efter middagsluren gick vi iväg, Zorro och jag, utrustade med kantareller och korvbitar samt, för säkerhets skull, boken med svamplektionerna. Nu var det repetition på lektion 4 och träning enligt lektion 5. Mitt i femman började det ösregna så vi fick avbryta...
Till dagens hundliv hör också vår dessert med förhinder. Medan Klas och jag njöt vår ålmacka och vår kycklingfilé med ett glas rött vin var det så tyst och fridfullt i köket. Ända tills Zorro kom utfarande därifrån med något i munnen. Fylld av misstankar följde jag efter honom in i skolsalen och såg ju då att han hade ett helt kex vågrätt i gapet. Hm, mycket riktigt: jag hade lagt upp parmesanost, ädelost och kex på var sin tallrik, som stod väntande i köket. Nu var en av tallrikarna alldeles tom. Det sägs att mattjuveri är utmärkande för lagottohundar, är det så eller är det bara en bortförklaring? Ja, jag vet bara att jag är tillbaka i vanan från småbarnstiden att ställa saker och ting i köket långt från kanter. Då för att små barn inte skulle bränna sig, nu för att maten inte ska bli stulen!!!