Kan du säga schibbolet?

Så heter den bok, som jag just nu läser. Marjaneh Bakhtiari, en tidigare för mig helt obekant författare, har skrivit den. Boken fascinerar mig. I romanform beskriver den vår flyktingpolitik och invandrares integration men också hur livet går vidare i Iran, det land som bokens huvudpersoner flytt ifrån. En man och en hustru flyr till Sverige under shahens tid. Mannen studerar och blir akademiker. Han jobbar på en högskola och envisas med att hävda att även flyktingar måste ta ansvar för sitt liv. Detta retar många, inte minst andra flyktingar. Mannen talar perfekt svenska utan brytning, vilket överraskar och, kanske, överrumplar hans omgivning. Hustrun lär sig aldrig svenska. Hon jobbar i ett helt meningslöst invandrarprojekt för kvinnor och blir långtidssjukskriven. Mannens gamla mamma bor i egen lägenhet, har inga kontakter utanför familjen och dagarna sniglar sig fram. Familjen har en städhjälp, också flykting, som om och om igen söker uppehållstillstånd och lever gömd. När familjens två döttrar åker till Iran för att hälsa på släkten uppstår enorma kulturkrockar. Mellan skildringarna av dem får man klart för sig att ungdomars liv i Teheran helt präglas av hopplöshet: man ser helt enkelt ingen framtid utan tar dagen som den kommer.
Boken är gripande och underhållande på samma gång och det är lätt att i tanken överföra skildringen av personerna i boken till den allmänna diskussionen i bl a media.
Läs den!