Idag är det mycket lättare att vara gipsad. Jag får stödja på foten och har en "klack". Ibland glömmer jag t o m kryckorna när jag, trots allt, stapplar fram.
Gårdagens overksamhet ledde till aktivitetsbehov. Jag bakade en kaka på förmiddagen och på eftermiddagen har jag gjort ättiksströmming - av gåvan från grannen Ylva igår. Det blev 39 strömmingar, sammanlagda två och två med persilja emellan till strömmningsflundror. När jag såg hela härligheten tänkte jag på hur Klas och jag skulle kunna äta allt detta. Det var inget bekymmer. Precis när jag skulle börja steka så ringde Boel. Zorro var ute. När jag pratat klart med henne och skulle återgå till stekningen visade det sig att 16 av de 39 strömmingarna var uppätna. På gräsmattan utanför trappan låg Zorro och såg mätt ut! Jag visste inte ens att han kunde äta rå fisk! Med persilja emellan! Det kunde han. Sedan gjorde han i alla fall inte anspråk på den sedvanliga kvällsmaten som är torrfoder med lite stekt nötfärs.
Solig dag även denna dag. Vi har fikat ute och jag har suttit i solen och läst. Skönt att vara här, det har jag nog skrivit tidigare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En fräck passagerare! skulle fader Allan ha sagt! - undrar f.ö. varifrån han fick det uttrycket! Han hade en hel del festliga uttryck i sin fatabur.
Hej Stajne! Ja, jag kommer då och då på mig att jag fäller kommentarer som är hämtade från fader Allan. Jag säger något, känner igen det och fortsätter (om det är till Klas jag kommenterar) "... som min far skulle ha sagt." Det är väl lite av vår barndomskultur. Katarina minns väldigt mycket av vad vår mamma sade och citerar henne då och då - också följt av "... som mormor sa".
Skicka en kommentar