Min moster BritaIdag har jag fått en T-shirt. Jag fick den på Stortorget och den är lila. På ryggen står det "slå hål på myterna om psykisk ohälsa http://www.hjarnkoll.org/". Jag fick T-shirten av personer som är engagerade i föreningen Stjernan - en dag- och arbetsverksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Jag fick också veta att regeringen har anslagit 25 milj kronor för arbetet med att, runt om i Sverige, ändra attityden till personer med psykisk ohälsa. En viktig uppgift. Tänk att det behövs sådana satsningar fortfarande år 2010 - det borde inte vara så. Hemlighetsmakeriet om psykisk ohälsa borde vara över. Säkert bidrar torgaktiviteter som denna till att ändra uppfattningen: glada människor som bjuder på kaffe och kakor ("vi skickar räkningen till Stockholm"), lämnar ut informationsfoldrar och tröjor.
Stigmatiseringen av människor med psykisk sjukdom har en lång historia. Jag har ju själv, utan att veta om det, upplevt den genom vår familjs stora hemlighet: min moster Brita som vårdades på S:t Lars sjukhus i över femtio år. Jag har samlat brev och foton och skrivit om henne i ett häfte som jag kallat Örtagårdsmästarinnan. Mina systrar, mina barn och kusiner har fått var sitt exemplar. Min tanke med att sammanställa hennes liv i skrift var att det inte skulle vara alldeles bortglömt att hon överhuvudtaget hade levat.
Och varför "Örtagårdsmästarinnan"? Jo, sitt sista år ute i livet gick Brita på en trädgårdskurs på Önnevads folkhögskola. Min pappa, då fästman till mamma, kallade Brita så i ett tröstande brev när Brita just tagits in på sjukhus. Brita var då 16 år.
1 kommentar:
Ja, din berättelse om Brita är djupt gripande! Varje gång jag läser den blir jag lika berörd.
Något som har känts särskilt tungt är tigandet. Också de anhöriga till den som blivit sjuk har blivit stigmatiserade - något som man hoppas ska förändras när man lyckas ändra attityderna till psykisk sjukdom.
Skicka en kommentar