Om SATSA och möten

På förmiddagen träff om projektet SATSA, mitt favoritprojekt framför andra - och till och med sprunget ur min egen tanke för några år sedan. För projektet svarar kommunen, landstinget, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Det gäller stöd till unga människor med Asperger syndrom för att få och behålla ett vanligt jobb. Projektet har nu, på halvtid, utvärderats av ett professionellt utvärderingsföretag. Resultatet av undersökningen visar att projektet är precis så lyckat som vi hoppades. En tid nu har vi oroat oss för vad som händer med dessa unga människor när projektet så småningom är slut, vilket är 2011. Idag presenterades ett förslag till lösning för att garantera fortsatt stöd och fortsatt verksamhet för nya personer. Jag tror att förslaget är genomförbart och det känns som att en sten fallit från mitt bröst!
I kväll har jag varit på möte i HRF, Hörselskadades förening. Jag är nu ersättare i föreningens styrelse och det här var första gången jag träffades styrelsen. Kvällen ägnades åt spåning om hur föreningens medlemmar ska stimuleras att vara aktiva i föreningen. Nu är det tydligen så som i vår s-förening: styrelsen + ett fåtal trogna kommer till mötena. Flera goda förslag listades och nu handlar det om att genomföra dem. Så åt vi en måltid tillsammans med mer informell samvaro. Jag känner mig mycket välkommen i styrelsen!
Dessa båda var ett slags möte. En annan form av möte kom jag att tänka på när jag, tidigare idag, läste Birgits blogg där hon citerade Nils Ferlin och reflekterade över om nutidens ungdom läser de klassiska svenska diktarna eller om de enbart finns kvar i minnet hos oss som är lite äldre. Jag kom att tänka på Karin Boye - diktare på modet när jag var ung. Alla kunde vi citera "Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars själva våren tveka...". Men den dikt som känns stå mig närmare nu är Hjalmar Gullbergs Människors möten:

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked

därpå skiljas i fred.

Sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Och visst är det väl så, utan att jag glömmer betydelsen av djupa kontakter, att ett vänskapligt ord i sig är en stor tillgång. Sedan Zorro kom in i våra liv har vi fått en alldeles ny erfarenhet av detta i mötet med andra hundägare och i mötet med människor som tycker om honom.