Vägen till visdom...

Jag har just läst ut Stefan Einhorns bok Vägen till visdom. Den är milt undervisande, precis som hans tidigare böcker Medmänniskor och Konsten att vara snäll (heter den så?). Budskapet är bland annat att det är inte visdom det som eremiter sitter ute i öknen och ägnar sig åt. Visdom är oupplösligt förenat med samexistens med andra människor. I slutet av boken räknar Stefan Einhorn upp några kriterier på visdom hos en människa, nämligen
- människorintresse
- bred kunskap och erfarenhet
- förmåga att skilja mellan det vi vet och det vi inte vet
- öppet sinne
- förmåga att formulera de rätta frågorna och finna de bästa svaren
- ödmjukhet
- självinsikt
- förmåga att ge goda råd
- förmåga att agera.

Nr tre och fyra ovan tilltalar mig särskilt!
Nu fortsätter jag med Jonas Gardells Om Gud och dessemellan med en deckare, Olle Lönnaeus´ Det som ska sonas, handlar om mord i Tomelilla.
Det har varit en mulen och kulen söndag. Förmiddagen i Karlslundsskogen, där Zorro glad i hågen träffade spanielflickorna Kerstin och Stina och Klas och jag pratade med deras matte Eivor. På eftermiddagen gick jag med Zorro längs ån uppströms och nedströms, en två timmar promenad medan skymningen föll.
Nu har vi planerat teaterbesök med Lars och Bian i början av december och jag gläder mig redan åt att besöka Katarina och pojkarna i Oskarshamn om två veckor. Då får jag också vara med och fira Magnus´ födelsedag, han fyller 21.